Kategoriarkiv: reportage

Bevara lövholmen

15 maj 2021. Text och foto: Helena Larsson

När ska man riva, när ska man bygga nytt? När ska man bevara och vad ska man i så fall bevara? Vem bestämmer vad som är original? När ska man frysa tiden? Vilka arkitektoniska stilar är värdefulla och vilka är mindre viktiga att spara? Det är inga enkla frågor att besvara då tidsepoker på grund av att de är just tidsepoker tenderar att ligga lagrade på varandra.

Ett praktexempel är Lövholmen i Liljeholmen, det mest centrala industriområdet i Stockholm beläget mellan Liljeholmsviken, sjön Trekanten och Södertäljevägen. Där finns industribyggnader från hela 1900-talet, inte minst ett stort område tillhörande Beckers färgindustri och det kanske mest kända Cementas depå med sina karaktäristiska silor och cementbåtar, allt beläget på attraktiva strandtomter. Där planeras nu ett nytt bostadsområde för cirka 2000 bostäder, en del insprängda mellan befintliga byggnader, andra på bekostnad av att gamla industrier rivs. Området har prospekterats under lång tid och görs så fortfarande, men har även kommit en bit på väg. Förra året revs till exempel två av Beckers 60-talsfabriker vid Lövholmsvägen.

Hemma i Hornstull tog med kameran och gjorde en runda i området. Det var en vacker dag i mitten av maj, fortfarande coronalugnt men med en förväntan i luften om att nu vänder det. Fåglarna sjöng för full hals. Solen förmörkades emellanåt av grå molnflak, det var ljummet men inga insmickrande temperaturer. Kort sagt, det var perfekt. Redaktionen fick en uppenbarelse.

Stanna tiden, allt är exakt som det ska vara just nu; gör ingenting, riv inte mer, bygg inget nytt, låt det bara vara, renovera befintliga hus varsamt om det behövs. Industriområden kan vara höjden av skönhet. Gör ett industrimuseum av hela området. Riv inte cementdepån, riv inte kolsyrefabriken, riv inte nitrolackfabriken. Låt även de halvmoderna kontoren vara kvar. Lämna kvar grushögarna på rivningstomterna. Ibland faller allt på plats och är fulländat.

 

Skriv på listan mot rivning av nitrolackfabriken: https://www.skrivunder.com/riv_inte_nitrolack?uv=35976329

Hämta inspiration från ett industrimuseum i Essen i Tyskland: http://hemmaihornstull.se/industrisemester/

Häng med på ett besök hos Cementa i Lövholmen: http://hemmaihornstull.se/sa-fungerar-cementfabriken/

 

Beckers nitrolackfabrik planeras att rivas. Men sista ordet är inte sagt.
Här låg spredfabriken och nya färgfabriken, båda revs nyligen. I bakgrunden syns nitrolackfabriken, förbandsfabriken, färgfabriken och ångpannecentralen.
Färgfabriken hotades av rivning men räddades och är i dag utställningslokal och kafé.
Förfabrikens uteservering med utsikt mot Liljeholmsviken. Till vänster förbandsfabriken och till höger nitrolackfabriken.
Smedjan och kolsyrefabriken.
Beckers gamla huvudkontor.
Ångpannecentralen.
Lövholmsgränd.
Cementas depå i Lövholmen förser hela stockholmsområdet med cement. Den ska flytta till Värtahamnen för att ge plats åt bostäder.
Cementas industrispår.
Lågmäld funkis.
Västra stambanans godsstation på dåvarande Liljeholmens station hör också till området. I bakgrunden syns Liljeholmsbron och byggnader i Marievik.
Så gör även Point Liljeholmen från 1980-talet.
Utsikt mot Hornstull.
Utsikt mot Gröndals båtklubb.

Ditlevsens Köpenhamn

Text och foto: Helena Larsson

En resa till barndomens gata

Barndomens gata av Tove Ditlevsen (1917-1976) kom ut 1948 och handlar om flickan Ester i tjugo- och trettiotalets Köpenhamn. Romanen är inte självbiografisk men är en realistisk skildring av livet på Vesterbro, där Tove Ditlevsen själv växte upp.

Enligt Ditlevsen handlar boken om miljöns, ”gatan” som hon kallar det, genomgripande påverkan på en människas karaktär och öde.  Ester längtar bort men upptäcker så småningom att det inte går att fly från den miljö som präglat henne.

Till glädje för den som vill gå i Esters fotspår finns många verkliga gator namngivna i romanen. Varför inte göra just det, åka till Köpenhamn och använda boken som en reseguide? Det är enkelt, allt som behövs är sköna skor och en karta. Ta Tove i handen och låt henne visa dig Vesterbro; även om livet ser annorlunda ut i dag finns gatorna och husen kvar.

Amerikavej

En kall söndagsmorgon skickar Esters mamma iväg henne för att i hemlighet köpa gårdagens bröd hos bagaren på Amerikavej, men hon får den nyfikna grannflickan Ellen i hasorna. Hon klarar sig ur det hela med en spirituell lögn.

Enghavevej

Hos Järn-Madsen på Enghavevej säljer Ester stulna tomflaskor.

Enghaveplads

På Enghaveplads står Ester och hennes bästa kompis Lisa och skrattar så att tårarna rinner efter att ha busat med ett butiksbiträde.

När Ditlevsen liknar ”gatan” vid en flicka som ligger på rygg över Vesterbro har hon sitt gröna och oskyldiga huvud på Enghaveplads och de lättsinniga benen utsträckta mot järnvägsstationen.

Istedgade

Sent på eftermiddagen driver Ester och Lisa omkring i trängseln bland husmödrarna på Istedgade.

Absalonsgade

När de bestämmer sig för att något spännande måste hända innan de går hem, snattar de kex och choklad i en affär på Absalonsgade. Ester vågar inte själv men är med och delar på bytet.

Istedgade

Då Esters mamma berättar vilken adress de bor på är hon snabb att tillägga att de bor på den trevliga delen av gatan, det vill säga närmare Vesterbrogade än Istedgade.

Vesterbrogade

Här bor de som luktar gott och har fina pälsar, tänker Ester när hon kommer ut på den breda, ljusa Vesterbrogade. Senare får hon jobb på ett pensionat här.

Victoriagade

Esters fastlagsrasslande hos en rik familj på Victoriagade börjar i övermod men slutar i förödmjukelse då det bara gör hennes egen fattigdom tydligare.

Dannebrogsgade

Ester går på bio med sin bror på Dannebrogsgade. Upplevelsen får henne att drömma om en annan värld.

Svendsgade

På polisstationen på Svendsgade anmäler Esters mamma den rödhåriga blottaren som skrämt livet ur Ester hela hennes barndom.

Hedebygade

Hedebygade nämns inte i boken, men det var här Tove Ditlevsen bodde som barn.

Tove Ditlevsens plads

I närheten av Hedebygade ligger ett torg uppkallat till minne av författaren.

Tove Ditlevsen är begravd på Västra kyrkogården i Köpenhamn. När hon begravdes kantades gatorna av sörjande.

I Christopher Isherwoods fotspår

Text och foto: Helena Larsson

Farväl till Berlin av Christopher Isherwood kom ut 1939 och är en skildring av den tyska huvudstaden under Weimarrepublikens sista år innan Hitler tar makten. Boken har inspirerat till ett flertal pjäser och inte minst till filmen Cabaret.

Invånarna i staden är alla påverkade av de oroliga tiderna och gör vad de kan för att parera den politiska och ekonomiska utvecklingen. Huvudpersonen själv, en engelsk författare vid namn Christopher Isherwood som försörjer sig på att ge språklektioner, kan till slut inte längre stanna kvar i Berlin.

Verket var från början tänkt att bli mer omfattande och få titeln The Lost, men gavs istället ut som en novellsamling under namnet Goodbye to Berlin. Båda titlarna är talande. Farväl till Berlin är ett avsked både till en stad och till en förlorad tid. Finns några av platserna och byggnaderna från skildringen kvar i dag? Inte mycket, visar det sig.

Boken börjar med att berättaren tittar ut genom fönstret från sitt hyresrum hos Fraulein Schröder vid Nollendorfplatz. ”…den djupa, högtidliga, massiva gatan…smutsig stuck med arabesker och heraldiska emblem under skuggor av framtunga, balkongförsedda fasader…hus som skamfilade, monumentala kassaskåp, fullproppade med sjaskiga värdesaker och begagnade möbler från en bankrutterad medelklass.” Kanske bodde han i detta hus på Motzstrasse?

Eller i det här, även det på Motzstrasse? ”Den säregna lukten i det här rummet när kakelugen är tänd och fönstren stängda finner jag inte alldeles obehaglig; en blandning av rökelse och gamla bullar. Den stora kakelugnen är praktfullt målad, som ett altare. Tvättstället liknar ett gotiskt relikskrin”

Genom en vän blir Isherwood bekant med Sally Bowles, en ung kvinna med pillerburkhatt och grönt nagellack som sjunger på barer och har skådespelardrömmar. En dag går Christopher ut för att höra henne sjunga. ”Lady Windermere var en kvasibohemisk bar vid Tauentzienstrasse”. I dag finns inga spår kvar av baren, eller några gamla byggnader över huvud taget.

Senare blir Christopher inviterad på te hemma hos Sally. ”Hon bodde långt neråt Kurfürstendamm, på den sista ödsliga sträckan som går mot Halensee.”

En kväll går de på bio på Bülowstrasse. Något som liknar en bio är svårt att hitta där i dag, men tunnelbanan såg de kanske på sin promenad efter filmen, den fanns där på 30-talet.

När Christopher Isherwood får ont om pengar blir han inneboende hos familjen Nowak på Wassertorstrasse i Hallesches Tor. ”Det var en trång, sjaskig gata, belagd med kullerstenar och den vimlade av sprattlande och skrikande barn.” I dag är det lugnare på Wassertorstrasse.

De bor fem personer, sex med Christopher, i en tvårummare på vinden. ”Vardagsrummet hade ett sluttande tak översållat med gamla fuktfläckar…lägenheten var så full av möbler att man måste pressa sig fram sidledes…en kväljande doft av margarinstekt potatis fyllde lägenheten.” Det här är ett av de få gamla husen på Wassertorstrasse i dag.

På natten ligger han vaken och lyssnar på alla ljud i ”denna enorma mänskliga kaningård”…och hör hur grannnen går ned för trappan till nattskiftet. 

Christopher Isherwood blir även bekant med familjen Landauer som äger ett stort varuhus. ”Landauers var en kolossal byggnad i stål och glas inte långt från Potsdamer Platz.” Även i dag finns stål och glas på Potsdamer Platz, men från ett beydligare senare datum.

Boken slutar med att Isherwood går en morgonpromenad då ”Hitler är herre över staden” och funderar på vad han varit med om, ”…människorna på trottoaren och tehuvekupolen på Nollendorfstationen har en underlig välbekant atmosfär, en slående likhet med någonting man minns som normalt…förr i tiden”

Industrisemester

Text och foto: Helena Larsson

Rostiga rör, bruna tegelbyggnader, schakt, skorstenar, igenvuxna järnvägsspår, silor och bassänger. Kan det vara något? Ja, det kan det. Den nedlagda kolgruvan Zollverein i Ruhrområdet i Tyskland än numera ett världsarv och en dröm för industriromantiker, och för alla andra som har smak för stora stålkonstruktioner och funktionella byggnader.

Hela anläggningen ter sig tämligen obegriplig vid en första anblick men kräver egentligen ingen förklaring, den nedlagda fabriken äger en storslagenhet som inte behöver förstås utan bara upplevas. Trots det klarnar det ändå något efter en stund; här finns schakt XII med tillhörande byggnad för hantering av det uppforslade kolet, en annan byggnad – som för en svensk har det trevliga namnet kokeriet – där kolet inte kokades utan tvättades – och längre bort ytterligare ett schakt. Så ser det ut i stora drag.

Nu är det dock mer än en nedlagd industri. Man har bytt kol mot kultur. Den gamla kolgruvan inrymmer numera Ruhrmuseet, där besökaren först transporteras 21 meter upp och sedan arbetar sig ner genom byggnaden samma väg som kolet en gång gick. Museet är ytterst påkostat och berättar om områdets historia sedan 300 miljoner år tillbaka då kolet en gång bildades. Dessutom finns tillfälliga utställningar. Det är mycket att ta in, att se både utsida och insida kräver en heldag, men det finns trevliga serveringar att vila benen på.

Zollverein ligger i Essen, tio minuters spårvagnstur från centrum. Det första besökaren möts av är den mäktiga kranen till schakt XII.Den som orkar ta sig upp till taket på 45 meters höjd belönas med utsikt över området.
Ingen aning om vad det här är, men snyggt är det.Även i silhuett.Die kokerei är den mest spektakulära byggnaden. Här tvättades kolet. Sen fick det åka pariserhjul.Samma byggnad sedd ur annan synvinkel. Lägg märke till vattnet.Årets färg är blekt rostrosa.Med dragning åt rödbrunt.I kokeriet finns ett café där man kan äta potatissoppa med korv och dricka pilsner.Eller bada.En till synes omotiverad anordning mitt i en dunge.Grönskan tar över.Hyperfunktionellt.Stilstudie i centralhallen.En stålblå skönhet.Allt är inte kol och stål i området. Det finns hallon också.

När västra stambanan gick via Hornstull

När järnvägen kom till Stockholm 1860 var Södra station slutstation för resenärer söderifrån. Banan hade också en annan sträckning över Södermalm än idag. Här gör vi ett försök att gå i den gamla västra stambanans spår från Medborgarplatsen till Hornstull.

Text och nytagna foton: Helena Larsson

Promenaden börjar på Medborgarplatsen, som då hette Södra Bantorget. Stationsbyggnaderna låg i närheten av husen i fonden. Vi går rakt fram över torget och ner för trappan mellan husen.

Stationshuset sågs som ett provisorium då man istället ville lägga krutet på centralstationen som skulle byggas när sammanbindningsbanan mellan den södra och norra stationen var klar några år senare. Vykort från början av 1900-talet.

Utsikt över Södra stationsområdet 1896. Det enda hus som idag finns kvar av  de ursprungliga stationsbyggnaderna är det så kallade tegelhuset som var tjänstebostad och skymtar bakom träden i mitten av bilden. Källa: Stockholmskällan, fotograf okänd.

Fatbursparken. Här låg den sumpiga Fatburssjön som äntligen kunde fyllas igen när järnvägen skulle anläggas.

Vi tuffar Bangårdsgatan fram.

1926 flyttades stationen till Timmermansgatan. Dagens stationshus med ingång från Swedenborgsgatan är från slutet av 1980-talet.

Fatbursgatan. Spåret gick inte exakt här utan parallellt inne i nuvarande Södra station till vänster, där det fortfarande går.

Nu är vi på banan igen. Här börjar Maria Bangata som följde järnvägen, eller tvärtom, hela vägen till Hornstull.

Maria Bangata uppe till höger, bostadhus från 1980-talet till vänster. Muren är från stambanans tillkomstperiod 1858-1860.

Ånghästparken. Platsens namn är logiskt när man känner till historien.

Vi fortsätter under Ringvägen.

Efter en liten uppförsbacke kommer vi till en asfalterad väg som tidigare var en förlängning av Wollmar Yxkullsgatan. Vi korsar den…

…och fortsätter ner på andra sidan…

…till Zinkens väg.

Drakenbergsområdet nästa.

Hade vi stått på samma plats 1905 hade vi till vänster sett Stockholms stads arbetsinrättning. Byggnaderna revs på 1960-talet. Källa: Stockholmskällan, fotograf Anton Blomberg, 1903-1905.

Nästan framme vid Årstaviken. Innan överfarten gjorde tåget ett stopp vid Jakobsbergs station.

Ungefär här låg malmgården Jakobsberg. Malmgårdar var ett slags lantställen i stadens utkanter där man odlade frukt och grönsaker.

Jakobsbergs gård från 1600-talet finns idag på Skansen.

Stambanan fortsatte på en järnvägsbank över Årstaviken. I bakgrunden syns dåvarande Liljeholmsbron och till höger industrierna vid Bergsundsområdet. Källa: Utsigter i färgtryck af Sammanbindningbanan genom Stockholm och dess utsträckning till Liljeholmen, 1870.

I dag ligger Liljeholmens båtklubb och restaurang Loopen på järnvägsbankens plats.

Järnvägsbanken hade en öppningsbar svängbro på Liljeholmssidan. Fästet finns fortfarande kvar.

Karta över Södra stationsområdet 1885. Källa: Stockholmskällan.

Karta från 1909 över västra stambanans sträckning på Södermalm. Källa: Stockholmskällan.

Källor förutom historiska kartor: Stockholms järnvägar. Miljöer från förr och nu, av Hans Björkman och Gert Ekström, 2011.

Parkplanering pågår

Text och foto: Helena Larsson

Solläge? Ja, vänta bara till sommaren 2018, då kommer den här platsen på Reimersholme att ha perennplanteringar, solstolar och hammockar, enligt stadsmiljöenheten.

I stadens vision byggs Tanto strandbad ut ända till Liljeholmsbron. Men först måste några stora frågor lösas, som till exempel den  dåliga vattenkvaliteten. – Tanto strandbad slår snart ut Stureplan i popularitet, menar stadmiljöchef Kenneth Kempendahl, som drömmer om ett utökat bad med plats för bollsport och andra aktiviteter. Bilden är från september 2016.

Årsta holmar blir naturreservat. Öarna behandlas redan i dag som det men ska nu även formellt att bli det, och därmed mer skyddade. Fåren kommer tillbaka i maj. Staden ska  upphandla en båt som kan transportera besökare till Årsta holmar i augusti och september. Bilden är från september 2016.

Nedklottrad fastighet

14 december 2016

Text och foto: Helena Larsson

Längst ned på Bergsundsstrand finns ett hörn som är populärt bland graffitimålare. Under natten till onsdagen tillkom en ny stor målning. Fastigheten ägs av Lars Sahlborn Förvaltnings AB. Vad innebär det återkommande klottret för honom?

– Jag har tecknat ett avtal med en firma som rengör fasaden, det kostar ungefär 10 000 kronor per år. Det är onödiga utgifter, och sliter på fasaden. Med det har blivit bättre sedan vi började rengöra direkt. Det är väl inte lika intressant längre, säger Lars Sahlborn.

Han berättar att polisen tidigare grep en av klottrarna, som dömdes till 15 000 kronor i böter. Det visade sig att han redan hade tjugo trettio liknande förseelser på sitt samvete och ingen förmåga att betala.

– Jag tycker det är meningslöst med böter, ekonomiska krav kan inte hjälpa, det vore bättre med samhällstjänst som kanske skulle få dem att tänka till, säger Lars Sahlborn.

Fastighetsägarföreningen har kommit överens med Stockholms stad om att ta bort klotter så fort som möjligt, i övrigt får de ingen hjälp av staden med klottersanering.

– Privata fastighetsägare kan anmäla klotter, men de ansvarar själva för att det tas bort, säger Anders Göransson, ordförande i Södermalms stadsdelsnämnd.

Juli 2013

Januari 2014

Juni 2014

Mer än ett badhus

Anna-Karin Thuresson, Slipgatan, deltar i en ljusmanifestation för att rädda Liljeholmsbadet.
Anna-Karin Thuresson, Slipgatan, protesterar mot nedläggningen av Liljeholmsbadet.

Text och foto: Helena Larsson

En ljusmanifestation för Liljeholmsbadet hölls i söndags kväll. – Det här är en kulturell institution, alla trevliga vänner som man lärt känna här är nu någon annanstans, säger Anna-Karin Thuresson, som saknar badet sedan det stängde i höstas.

Bonjour! Hillevi Wennström och Anna-Karin Thuresson är glada över att återses och hälsar glatt på franska. De brukar träna på franska språket när de träffas. De har lärt känna varandra på Liljeholmsbadet där de har simmat två gånger i veckan i flera år, tills det oväntat stängde i höstas. Nu deltar de i en ljusmanifestation för att protestera mot nedläggningen och privatiseringen.

– Jag klarar mig, men känner sympati för de handikappade och äldre. De har rört sig här och fått någon att prata med, säger Anna-Karin Thuresson.

–  Och det är trettio grader varmt i vattnet, inflikar Hillevi Wennström som bor i Gröndal och har simmat här sedan 1992. Det blir många längder för att simma femhundra meter två gånger i veckan, då bassängen endast är sjutton meter lång. Det är bara att räkna. Hon säger att badet har varit en social och anspråkslös samlingspunkt, som nu har fått sina kontaktnät sönderslagna. Även många invandrarkvinnor har badat här när det har varit öppet enbart för kvinnor på måndagar. Det kan man tycka vad man vill om, säger Hillevi Wennström, men hit kunde de gå.

– En vecka innan det skulle öppnas igen efter sommarstängningen läser vi i tidningen att det är stängt. Året innan gjordes renoveringar, allt tydde på upprustning. Nu talas om privatisering, men om kommunen själva tar hand om badet kommer upprustningen dem till godo. Det är så mycket som privatiseras, säger Hillevi Wennström, som befarar att det inte kommer att bli lyckat om en privat aktör tar över.

Hans Carlson håller med. Han har hört att någon planerade att göra en bar av badet. Det gillar han inte. Om det blir privat går det inte, enligt honom. Han säger att Liljeholmsbadet är en institution, att det är personligt och mysigt. Därför är han och många andra av badets vänner här med ljus och lyktor i kväll.

dsc_01421

Liljeholmsbadet är ett pontonbadhus som har legat i Hornstull sedan 1930. Det har reparerats flera gånger under årens lopp. Sommaren 2016 upptäcktes så omfattande skador i badets betongfundament att fastighetskontoret beslutade om stängning tills vidare på grund av säkerhetsriskerna.

Staden har avsatt medel för att utreda badets framtid. Tänkbara alternativ är att renovera, bygga en replika eller att sälja.

"Liljeholmsbadet är stängt på obestämd tid"
”Liljeholmsbadet är stängt på obestämd tid”

Hornsplan – var ligger det?

bkpam2177809_hornsplanr1949
Hornsplan 1949. Källa: Stockholms spårvägsmuseum.

bkpam2177809_hornsplanmedbussarochsprvagnar1964hkantrapp
Hornsplan 1964. Källa: Stockholms spårvägsmuseum. Fotograf: Håkan Trapp.

bkpam2177809_dsc_00291
Hornsplan 2016.

September 2016. Text och nytagna foton: Helena Larsson

Första gången jag träffade Gunnar Dahlqvist frågade han om jag bodde vid Hornsplan. Jag svamlade och svävade på målet eftersom jag ärligt talat inte visste var Hornsplan låg, även om jag instinktivt kunde gissa vilken plats det handlade om.

Men nu vet jag bättre. Hornsplan var en stor trafikknut för bilar, bussar och spårvagnar, där också E4:an passerade innan Essingeleden byggdes. Det var en öppen trekantig plats där i dag korsningen mellan Hornsgatan och Långholmsgatan ligger. När slutade man kalla det Hornsplan? Kanske när spårvagnarna försvann.

Gunnar Dahlqvist som i dag är pensionär var tidigare chef för trafiktjänsten på gatukontoret och har jobbat med trafiksignaler hela sitt liv. På 60-talet var han en viktig kugge i omläggningen till högertrafik. Han berättar att det stod ett trafiktorn på Hornsplan som polisen använde för att reglera trafiken och att tornet i dag står på Gillingebanan i Vallentuna. Vi åker dit och konstaterar att det hallonröda tornet står på en parkeringsplats väl synligt från E18.

– Polisen var i tornet på morgonen och kvällen för att reglera trafikljus på Hornsplan och Västerbron. På dagtid sköttes det automatiskt men polisen var snabbare än automatiken och kunde ge de olika riktningarna lång eller kort tid efter behov, berättar Gunnar Dahlqvist.

– I dag ställer trafikljusen om sig själva efter inkommande trafik. Men då var inte automatiken så förnämlig som i dag.

Men var på Hornsplan stod trafiktornet och hur länge? På Stockholmskällan, Stockholms stads digitala museum, hittar jag ett fotografi från 1964 som visar tornet vid påfarten till Liljeholmsbron. Det var alltså på plats 1964, men när flyttades det till Gillingebanan?

– Vi fick det som en invigningspresent från Stockholm stad när banan öppnade 1975. Det var tänkt att det skulle sitta lärare och undervisa där, men det har aldrig använts. I mitten av 80-talets flyttades det ut till sin nuvarande plats då det inte fick plats på banan längre. I dag används det mest av fåglar, berättar Hans Löfgren, VD på Gillingebanan, och tillägger att det var betonggrått med röda stålpelare när de fick det, men att det målades rött för några år sedan för att passa deras logga.

Så långt vet vi att tornet stod på Hornsplan mellan 1964 och 1975. Men så dyker ny information upp. Via en facebookgrupp får jag kontakt med Lars Grundberg som jobbade som polis på 60-talet och då satt och styrde trafiken i tornet. Han skickar bilder på tornet från 1962 och skriver:

”Jag var fast placerad vid dåvarande Maria polisstation på Rosenlundsgatan. Det var vänstertrafik, Essingeleden var till en början inte klar och tunnelbanan var väl heller inte klar. Hornsplan eller Hornstull som det ofta benämndes, var en gigantisk trafikknutpunkt. Det var bussar och spårvagnar åt alla håll och även väldigt mycket biltrafik som passerade. Minsta lilla stopp och köerna växte snabbt.

Själva tornet var mycket modernt. Man hade ett ”bord” framför sig där man skötte flera trafiksignaler genom knapptryckningar och små pilar lyste i bordet åt vilket håll bilarna kunde köra. Där fanns också flera tv-kameror som var vridbara och med zoom så man kunde se ner på angränsande gator hur mycket bilar som väntade. Där var även fast telefon. Tillgången på radioapparater för kommunikation var begränsade på den tiden. Det fanns men var av modellen ”ryggsäck”. Tornet skulle alltid vara besatt på morgon och eftermiddag alla vardagar. Fanns inga undantag från den regeln.”

Då vet vi alltså med säkerhet att trafiktornet stod på Hornsplan mellan 1962 och 1975. Och även under högertrafikomläggningen 1967.

– Jag jobbade i Stockholms högertrafikutredning tillsammans med den för utredningen tillförordnade gatudirektören under fyra år inför omläggningen, vilket även medförde samarbete med den statliga högertrafikkommissionen, och de större städerna i Sverige. Det ankom på mig att se till att trafiksignalerna i Stockholm fungerade på omläggningsdagen. De gamla anläggningarna skulle anpassas för högertrafik, en del kunde modifieras, andra måste bytas ut. Den tredje september jobbade alla dygnet runt, berättar Gunnar Dahlqvist.

Hur gick det?

– Allt fungerade enligt planen, säger Gunnar Dahlqvist med en liten suck av lättnad.

bkpam2177809_sprvagnplinje16pliljeholmsbronpvgmothornstullr1964
Trafiktornet och spårvagn linje 16 på Liljeholmsbron på väg mot Hornsplan 1964. Källa: Stockholms spårvägsmuseum.

bkpam2177809_img_0948
Trafiktornet på Hornsplan 1962. Fotograf okänd.

bkpam2177809_img_0949
Utsikt mot Västerbron från trafiktornet 1962. Fotograf okänd.

bkpam2177809_dsc_1001
Sedan 1975 står trafiktornet från Hornsplan på Gillingebanan i Vallentuna.

bkpam2177809_dsc_00581
”Dagen H. Söndag 3 september 1967 kl 05.00, omläggning från vänster- till högertrafik.” Ur högertrafikutredningens arbetsmaterial.

bkpam2177809_dsc_1025
Gunnar Dahlqvist med ett minne från högertrafikomläggningen.

Utsikt från Liljeholmsbron

Mycket har förändrats i Hornstull och Liljeholmen på senare år, men inte allt. För att en stadsdel ska kunna förnyas och växa måste det finnas en ryggrad att ta spjärn emot. Följ med på en promenad i det gamla Hornstull och Liljeholmen, med Liljeholmsbron som utgångspunkt.

Maj 2016. Text och foto: Helena Larsson

I Hornstull bor 13 893 personer, av dem tjänar 2039 personer mer än 500 000 kronor per år. Tio år tidigare var folkmängden ungefär densamma men då var det 644 personer som tjänade så mycket. Det är en ökning med elva procentenheter på tio år. För tio år sedan var lite drygt hälften av alla bostäder bostadsrätter, i dag är det ungefär 60 procent. Men den mest påtagliga förändringen i Hornstull går inte att visa i siffror, utan måste upplevas på plats. Det är alla barer, butiker, marknader och caféer som har öppnats de senaste åren. Hornstull har fått en annan atmosfär, stadsdelen har gått från trött och glåmig till modern och trendig.

Alldeles intill Hornstull ligger Liljeholmen. Där pekar siffrorna för inkomstnivåer och bostadsrätter åt samma håll som i Hornstull, men den största förändringen i Liljeholmen är folkmängden. Befolkningen har på tio år ökat från 473 till 12 618 personer. Byggföretaget JM bygger så det knakar i hela Årstadal. Nyligen stod det första 23-våningshuset klart, och fler är på gång. Planer finns att bygga så högt som 38 våningar men de idéerna har stött på patrull hos länsstyrelsen, det skulle visst störa flygets radar. Hur det än blir med antal våningar så kommer det att bli många nya hus och stora förändringar i området.

Mitt emellan Hornstull och Liljeholmen ligger Liljeholmsbron. Den har legat där sedan 1928 och sett likadan ut, förutom att en parallellbro byggdes 1954. Bron ska repareras i sommar, det är klaffarnas plattor och balkarna under dem som ska lagas, meddelar Christer Johansson, ingenjör på trafikkontoret. Liljeholmsbron är en klaffbro som numera öppnas via fjärrstyrning från Hammarbyslussen. Vattnet som flyter under bron är en del av Hammarbykanalen, en fem kilometer lång farled som förbinder Mälaren med Saltsjön, och går från Hornstull till Danvikstull. Den invigdes 1930 och var ett jätteprojekt som inkluderade fyra nya broar. Mats Collin, bro- och slussvakt i Hammarbyslussen kallar den för sjöfartens Essingeled. Under högsäsong kan runt tusen båtar åka i Hammarbykanalen under en helg.

Innan Hammarbykanalen skapades, och på tvärs mot den rent geografiskt, drogs järnvägen fram. Den var industrialismen pulsåder. Västra stambanan drogs från Södra station över Tanto, med ett första stopp på Liljeholmens station. Någon som har hört talas om Liljeholmens järnvägsstation? Nej, den framstår i dag som en hägring. Den glansfulla stambaneepoken i Liljeholmen varade i nästan sjuttio år, men avvecklades när banan drogs om.

I dag finns bara godsstationen, ett industrispår och några elstolpar kvar. Godsterminalen är en trevåningsbyggnad i rött tegel med en svängd lastbrygga där spåren en gång gick. Ovanför ingången sitter lilla riksvapnets tre kronor huggna i granit. Liljeholmsbrons södra fäste går ned ganska brutalt över lagerbyggnadens tak. På gårdsplanen med lummiga träd på ena sidan och lastbrygga på den andra står blå gastuber grupperade i väntan på leverans.

Liljeholmens godsstation stod klar 1910 och inhyste förråd, personal och bostad för expeditionsföreståndaren.
Liljeholmens godsstation stod klar 1910 och inhyste förråd, personal och bostad för expeditionsföreståndaren.

– Det är underbart här. Huurre har varit i huset sedan 1996, jag har varit med hela tiden och har suttit i fem olika rum. Det bästa var en trappa upp med utsikt mot kanalen. Vi jobbar med kylanläggningar, vi bygger och servar. ICA är vår största kund. Tidigare ägdes firman av ICA men sen köptes vi upp av Huurre som är ett finskt företag. Jag har jobbat i företaget i 33 år, säger projektledaren Göran Sundin.

- Den här miljön är populär för filminspelningar, berättar Göran Sundin, projektledare på Huurre.
– Den här miljön är populär för filminspelningar, berättar Göran Sundin, projektledare på Huurre.

Godsmagasinet inrymmer en verksamhet med många förgreningar, som alla länkar ihop med varandra på olika sätt, antingen på grund av verksamhetens natur eller av personliga kontakter. Här finns förutom Huurre hantverksjour, elektriker, transportfirma, gasolföretag, veteranbilsgarage, replokal och olika förråd. Det finns inte så många liknande småföretagshus kvar inne staden. Spindeln i nätet är Peter Olsson med firman Air Liquide.

-Jag började jobba här efter plugget 1971. Godsstationen var i bruk fram till mitten av nittiotalet. Det sista godset vi körde var Monarkcyklar, det kommer jag ihåg. Man kunde lasta direkt från godsvagn till lastbil utan att använda bryggan. På den tiden såg det annorlunda ut i omgivningarna; här fanns Stockholms fjäderfabrik, Vin & Sprits tunnlager, bilverkstäder och Stockholms ångtvätt. Marieviks galvaniseringsfabrik låg också här fast den var inte i bruk, det var gummiverkstad där istället. Med stampat jordgolv. Och så fanns det järngrossister som hade giraffkranar, berättar Peter Olsson.

Peter Olsson hyr Liljeholmens godsstation av SJ. Han kom hit första gången i mitten av sextiotalet då han som skolpojke besökte sin pappas transportföretag.
Peter Olsson hyr Liljeholmens godsstation av SJ. Han kom hit första gången i mitten av sextiotalet då han som skolpojke besökte sin pappas transportföretag.

En annan hyresgäst, som numera befinner sig i katthimlen, var monsterkatten Ferm som plötsligt dök upp en dag. Han hittade in genom ett trasigt fönster och stannade tills han dog tio år senare. Han kunde dra in harar och annat kul, berättar Göran Sundin. En del var lite rädda för honom på grund av hans storlek. Ferm hade ett speciellt sätt att hälsa på.

-Man skulle böja ner huvudet så att han kunde krafsa med klorna i hårfästet, säger Göran Sundin, som tycker att det vore trevligt en ny katt i huset.

Invånarna i den gamla godsstationen har hittills inte hört talas om någon rivning eller försäljning av fastigheten. En bit bort på kajen ligger cementfabriken vars mark är såld till byggföretaget Veidekke, men godsterminalen tycks alltså än så länge stå ohotad.

När Liljeholmens station var i full gång på 1800-talet växte det fram en kåkstad kring stationen. Tydligen ansågs detta medföra så mycket problem att man inrättade ett så kallat municipalsamhälle för att få ordning och reda. De byggde också ett kommunhus, Liljeholmens municipalhus, som fortfarande står kvar. De måste varit mäkta stolta över sin kommun för det mörkgula jugendhuset med svart tak och torn är imponerande högt och pampigt, om än lite udda i omgivningarna. Planer fanns nog att fortsätta bygga i samma stil men 1913 inkorporerades Brännkyrka socken i Stockholms stad och det hela kom av sig.

Fem trappor upp utan hiss i municipalhuset bor Hans Johansson och hunden Tristan på 115 kvadratmeter med tre rum i fil. Hans kom hit 1982 som hyresgäst. För tjugo år sedan blev det bostadsrättsförening.

-Jag har trivts här från första minuten. Redan när jag sov första natten med alla möbler i en hög i mitten kände jag att det här är min våning, säger Hans Johansson.

Hans Johansson bor med hunden Tristan högst upp i Liljeholmens kommunhus.

Det är luftigt och högt i tak, möblerna är i art deco-stil, i mittenrummet står en svart flygel. Via ett serveringsrum kommer man till köket som har fönster mot Hornstull. Våningens övriga fönster har utsikt mot Årstaviken. Det hörs ett svagt brus från Liljeholmsbron men i övrigt är det tyst och stilla i lägenheten.

– Det är ett litet örnnäste, säger Hans Johansson och sträcker ut sig i Le Corbusiersoffan medan Tristan trampar runt på hans mage med valpiga tassar. Tristan är en blandning mellan chihuahua och dvärgpinscher, men ser ut som en Jack Russel. Han är döpt efter Wagneroperan Tristan och Isolde.

Hans Johansson jobbar vid Jarlaplan och åker tunnelbana till jobbet. Förr brukade han åka från Hornstulls station men nu går han för det mesta till Liljeholmen. Det har hänt mycket i området sedan han kom dit 1982, berättar han, den största skillnaden är att det är så mycket mer människor nu, det kan bli lite trångt i tunnelbanan ibland, men bortsett från det är han positiv till förtätningen och ser med nyfikenhet fram emot de nya bostadshusen i Årstadal. Stämningen i huset är jättebra, alla umgås med varandra, berättar han.

Hans Johansson spelar gärna Beethoven, Schubert och Schuman på flygeln. Och så gillar han opera, särskilt Wagner och Strauss.

– Det är något speciellt med Wagner, hans musik går bortanför här och nu. Man kan känna sig renad när man kommer ut från en Wagnerföreställning.

På senare år har han återupptagit den klassiska dansen efter ett nätt uppehåll på 28 år. Som ung dansade han många år på balettakademin, nu går han i en kurs för äldre.

– Jag kan inte göra exakt samma rörelser som när jag var ung, men det är precis lika roligt. När jag stod vid stången igen satt allting på något sätt.

Nu ska han sälja. Är det tänkt. Han ska bli sambo i Hammarby sjöstad och de har dessutom ett sommarhus i Limhamn. Det blir en bostad för mycket. Men han tycker ändå att det är en sorg att flytta.

Hans Johansson ser Liljeholmsbron från ovan, Kent Billeqvist på pråmen Egil ser den underifrån. De känner inte varandra men om de gjorde det skulle de kunna vinka.

– Det var tur och bra personkemi som gjorde att jag hamnade här. Jag skulle sälja mitt hus och råkade åka förbi och såg att båten var till salu. Det var en finsnickare som ägde båten. Vi fick bra kontakt och kom överens om en affär. Jag sålde huset, köpte en lägenhet plus båten där jag har galleri och verkstad.

Pråmen Egil i Liljeholmshamnen.
Pråmen Egil i Liljeholmshamnen.

Egil byggdes 1897 och gick som lastfartyg i Mälaren. Pråmar har inte någon motor utan dras av bogserbåtar. Alla båtar som hyr kajplats av Stockholms hamnar måste kunna gå för egen maskin, men om man inte har någon motor är det svårt. Därför gjordes en överenskommelse mellan Kent Billeqvist och Stockholms hamnar; han får ha pråmen här om han har utåtriktad verksamhet som vänder sig till stadens invånare. Därför finns det ett galleri med egen ingång i det före detta lastutrymmet. Kent renoverade när han tog över och satte bland annat in ett glastak över galleriet. Hur trivs han med omgivningarna?

– Det är perfekt om det inte vore för det där, säger Kent Billeqvist och pekar mot bron. Och då är det inte det estetiska han syftar på utan bullret, det hörs ett ljudligt skrammel när bilarna åker de öppningsbara klaffarna. Förhoppningsvis blir det bättre efter den kommande broreparationen. Annars tycker Kent om de lite ruffiga omgivningarna och industrikänslan på den här sidan bron. Han är också positiv till den nya bebyggelsen i Årstadal och tycker det är spännande med höghus.

Kent Billeqvist i sin verkstad.
Kent Billeqvist i sin verkstad.

Det är lugnt här, berättar Kent. Men en natt när han satt och målade kom en festprisse från andra sidan simmande över viken, klättrade upp på båten, ställde sig naken i fören och ropade till sina kompisar att hoppa i.

– Det skulle nog inte fungera att ha båt på andra sidan viken med tanke på alla nattklubbar där.

Annars är det mest måsarna som stör. Den verklighetstrogna uv som Kent har satt upp på en stolpe för att skrämma iväg fåglarna fungerar sådär. Det sitter en mås på huvudet på den.

Från pråmen Egil går vi tillbaka mot Hornstull och stannar mitt på bron. Där uppifrån har man fin utsikt över den långa palmdekorerade bryggserveringen Loopen. Men var har båtarnas bensinstation som låg där tidigare tagit vägen?

– 2010 bestämde Preem att de skulle lägga ned alla småmackar, inklusive den här. De sa att det inte var lönsamt längre, säger Pierre Håkansson som driver Loopen sedan 1975. Då var det bara en glasskiosk och en bensinponton, fortsätter han. 1991 rev jag kiosken, byggde stugan och köket och öppnade mot gatan. Nu har jag 40 anställda och öppet dagligen från 1 april till 1 oktober, från klockan elva till tio. Om vädret så tillåter.

Loopen sedd från Liljeholmsbron.
Loopen sedd från Liljeholmsbron.

Loopen ligger alldeles intill Liljeholmsbron på Södermalmssidan Det är en flytande restaurang med gästplatser för båtar. Vid vackert väder skiner solen rakt ned på bryggan, besökarna sitter under palmer, dricker karibisk öl och vinkar till förbipasserande båtar. Pierre Håkansson har, som han säger, tittat på bron i 41 år och sett båtar komma och gå. Det är han som ligger bakom höjdskyltarna på bron.

– Jag ledsnade på att alla seglare frågade mig hur hög bron var. Då ringde jag kapten Krokstedt, kapten Krok som jag kallade honom, på Stockholms hamnar för att höra om de inte kunde sätta upp en höjdskylt istället för ”Ankring förbjuden”. Jag ringde honom varje vår i tio år. Så fort vi har resurser, svarade han. Till slut kontaktade jag stadshuset. En vecka senare ringde kapten Krok och sa att de skulle sätta upp skyltar. Det står 14, 7 meter på dem, så det finns lite säkerhetsmarginal, berättar Pierre Håkansson.

Pierre Håkansson på Loopen.
Pierre Håkansson på Loopen.

Han gillar inte bron, den skuggar serveringen efter klockan 18, sen kommer solen fram igen vid solnedgången. Området har förändrats en del sedan han kom hit 1975. Då var det ganska skumt och mycket fyllgubbar här, berättar han, men nu har det blivit lite hippt. Det tycker han är bra. Men var kommer namnet Loopen ifrån?

– Från Kalle Sändare. Det finns en busringning där han ringer från Loopen i Varberg för att köpa borrvräk. Han är min husgud. Jag är föreståndare i Kalle Sändares Grus- och Skridskoförening. Vi har två träffar per år på Loopen då vi lyssnar på outsänt material.

Dessutom är han trummis i ett band. Det är gamla skolkamrater från Mälarhöjden som spelar rockmusik. De kallar sig Direktörerna eftersom alla har egen firma. Pierre Håkansson har precis fyllt 65 år och har, som han säger, gått ner till heltid.

– Numera gör jag tre saker här; jag sköter all bokföring, har hand om inköp och pratar skit med kunderna. Atmosfären är viktig, säger Pierre Håkansson, som själv är en del av atmosfären både i det gamla och nya Hornstull.