I Christopher Isherwoods fotspår

Text och foto: Helena Larsson

Farväl till Berlin av Christopher Isherwood kom ut 1939 och är en skildring av den tyska huvudstaden under Weimarrepublikens sista år innan Hitler tar makten. Boken har inspirerat till ett flertal pjäser och inte minst till filmen Cabaret.

Invånarna i staden är alla påverkade av de oroliga tiderna och gör vad de kan för att parera den politiska och ekonomiska utvecklingen. Huvudpersonen själv, en engelsk författare vid namn Christopher Isherwood som försörjer sig på att ge språklektioner, kan till slut inte längre stanna kvar i Berlin.

Verket var från början tänkt att bli mer omfattande och få titeln The Lost, men gavs istället ut som en novellsamling under namnet Goodbye to Berlin. Båda titlarna är talande. Farväl till Berlin är ett avsked både till en stad och till en förlorad tid. Finns några av platserna och byggnaderna från skildringen kvar i dag? Inte mycket, visar det sig.

Boken börjar med att berättaren tittar ut genom fönstret från sitt hyresrum hos Fraulein Schröder vid Nollendorfplatz. ”…den djupa, högtidliga, massiva gatan…smutsig stuck med arabesker och heraldiska emblem under skuggor av framtunga, balkongförsedda fasader…hus som skamfilade, monumentala kassaskåp, fullproppade med sjaskiga värdesaker och begagnade möbler från en bankrutterad medelklass.” Kanske bodde han i detta hus på Motzstrasse?

Eller i det här, även det på Motzstrasse? ”Den säregna lukten i det här rummet när kakelugen är tänd och fönstren stängda finner jag inte alldeles obehaglig; en blandning av rökelse och gamla bullar. Den stora kakelugnen är praktfullt målad, som ett altare. Tvättstället liknar ett gotiskt relikskrin”

Genom en vän blir Isherwood bekant med Sally Bowles, en ung kvinna med pillerburkhatt och grönt nagellack som sjunger på barer och har skådespelardrömmar. En dag går Christopher ut för att höra henne sjunga. ”Lady Windermere var en kvasibohemisk bar vid Tauentzienstrasse”. I dag finns inga spår kvar av baren, eller några gamla byggnader över huvud taget.

Senare blir Christopher inviterad på te hemma hos Sally. ”Hon bodde långt neråt Kurfürstendamm, på den sista ödsliga sträckan som går mot Halensee.”

En kväll går de på bio på Bülowstrasse. Något som liknar en bio är svårt att hitta där i dag, men tunnelbanan såg de kanske på sin promenad efter filmen, den fanns där på 30-talet.

När Christopher Isherwood får ont om pengar blir han inneboende hos familjen Nowak på Wassertorstrasse i Hallesches Tor. ”Det var en trång, sjaskig gata, belagd med kullerstenar och den vimlade av sprattlande och skrikande barn.” I dag är det lugnare på Wassertorstrasse.

De bor fem personer, sex med Christopher, i en tvårummare på vinden. ”Vardagsrummet hade ett sluttande tak översållat med gamla fuktfläckar…lägenheten var så full av möbler att man måste pressa sig fram sidledes…en kväljande doft av margarinstekt potatis fyllde lägenheten.” Det här är ett av de få gamla husen på Wassertorstrasse i dag.

På natten ligger han vaken och lyssnar på alla ljud i ”denna enorma mänskliga kaningård”…och hör hur grannnen går ned för trappan till nattskiftet. 

Christopher Isherwood blir även bekant med familjen Landauer som äger ett stort varuhus. ”Landauers var en kolossal byggnad i stål och glas inte långt från Potsdamer Platz.” Även i dag finns stål och glas på Potsdamer Platz, men från ett beydligare senare datum.

Boken slutar med att Isherwood går en morgonpromenad då ”Hitler är herre över staden” och funderar på vad han varit med om, ”…människorna på trottoaren och tehuvekupolen på Nollendorfstationen har en underlig välbekant atmosfär, en slående likhet med någonting man minns som normalt…förr i tiden”