Kategoriarkiv: Hornstull

När västra stambanan gick via Hornstull

När järnvägen kom till Stockholm 1860 var Södra station slutstation för resenärer söderifrån. Banan hade också en annan sträckning över Södermalm än idag. Här gör vi ett försök att gå i den gamla västra stambanans spår från Medborgarplatsen till Hornstull.

Text och nytagna foton: Helena Larsson

Promenaden börjar på Medborgarplatsen, som då hette Södra Bantorget. Stationsbyggnaderna låg i närheten av husen i fonden. Vi går rakt fram över torget och ner för trappan mellan husen.

Stationshuset sågs som ett provisorium då man istället ville lägga krutet på centralstationen som skulle byggas när sammanbindningsbanan mellan den södra och norra stationen var klar några år senare. Vykort från början av 1900-talet.

Utsikt över Södra stationsområdet 1896. Det enda hus som idag finns kvar av  de ursprungliga stationsbyggnaderna är det så kallade tegelhuset som var tjänstebostad och skymtar bakom träden i mitten av bilden. Källa: Stockholmskällan, fotograf okänd.

Fatbursparken. Här låg den sumpiga Fatburssjön som äntligen kunde fyllas igen när järnvägen skulle anläggas.

Vi tuffar Bangårdsgatan fram.

1926 flyttades stationen till Timmermansgatan. Dagens stationshus med ingång från Swedenborgsgatan är från slutet av 1980-talet.

Fatbursgatan. Spåret gick inte exakt här utan parallellt inne i nuvarande Södra station till vänster, där det fortfarande går.

Nu är vi på banan igen. Här börjar Maria Bangata som följde järnvägen, eller tvärtom, hela vägen till Hornstull.

Maria Bangata uppe till höger, bostadhus från 1980-talet till vänster. Muren är från stambanans tillkomstperiod 1858-1860.

Ånghästparken. Platsens namn är logiskt när man känner till historien.

Vi fortsätter under Ringvägen.

Efter en liten uppförsbacke kommer vi till en asfalterad väg som tidigare var en förlängning av Wollmar Yxkullsgatan. Vi korsar den…

…och fortsätter ner på andra sidan…

…till Zinkens väg.

Drakenbergsområdet nästa.

Hade vi stått på samma plats 1905 hade vi till vänster sett Stockholms stads arbetsinrättning. Byggnaderna revs på 1960-talet. Källa: Stockholmskällan, fotograf Anton Blomberg, 1903-1905.

Nästan framme vid Årstaviken. Innan överfarten gjorde tåget ett stopp vid Jakobsbergs station.

Ungefär här låg malmgården Jakobsberg. Malmgårdar var ett slags lantställen i stadens utkanter där man odlade frukt och grönsaker.

Jakobsbergs gård från 1600-talet finns idag på Skansen.

Stambanan fortsatte på en järnvägsbank över Årstaviken. I bakgrunden syns dåvarande Liljeholmsbron och till höger industrierna vid Bergsundsområdet. Källa: Utsigter i färgtryck af Sammanbindningbanan genom Stockholm och dess utsträckning till Liljeholmen, 1870.

I dag ligger Liljeholmens båtklubb och restaurang Loopen på järnvägsbankens plats.

Järnvägsbanken hade en öppningsbar svängbro på Liljeholmssidan. Fästet finns fortfarande kvar.

Karta över Södra stationsområdet 1885. Källa: Stockholmskällan.

Karta från 1909 över västra stambanans sträckning på Södermalm. Källa: Stockholmskällan.

Källor förutom historiska kartor: Stockholms järnvägar. Miljöer från förr och nu, av Hans Björkman och Gert Ekström, 2011.

Parkplanering pågår

Text och foto: Helena Larsson

Solläge? Ja, vänta bara till sommaren 2018, då kommer den här platsen på Reimersholme att ha perennplanteringar, solstolar och hammockar, enligt stadsmiljöenheten.
I stadens vision byggs Tanto strandbad ut ända till Liljeholmsbron. Men först måste några stora frågor lösas, som till exempel den  dåliga vattenkvaliteten. – Tanto strandbad slår snart ut Stureplan i popularitet, menar stadmiljöchef Kenneth Kempendahl, som drömmer om ett utökat bad med plats för bollsport och andra aktiviteter. Bilden är från september 2016.
Årsta holmar blir naturreservat. Öarna behandlas redan i dag som det men ska nu även formellt att bli det, och därmed mer skyddade. Fåren kommer tillbaka i maj. Staden ska  upphandla en båt som kan transportera besökare till Årsta holmar i augusti och september. Bilden är från september 2016.

Nedklottrad fastighet

14 december 2016

Text och foto: Helena Larsson

Längst ned på Bergsundsstrand finns ett hörn som är populärt bland graffitimålare. Under natten till onsdagen tillkom en ny stor målning. Fastigheten ägs av Lars Sahlborn Förvaltnings AB. Vad innebär det återkommande klottret för honom?

– Jag har tecknat ett avtal med en firma som rengör fasaden, det kostar ungefär 10 000 kronor per år. Det är onödiga utgifter, och sliter på fasaden. Med det har blivit bättre sedan vi började rengöra direkt. Det är väl inte lika intressant längre, säger Lars Sahlborn.

Han berättar att polisen tidigare grep en av klottrarna, som dömdes till 15 000 kronor i böter. Det visade sig att han redan hade tjugo trettio liknande förseelser på sitt samvete och ingen förmåga att betala.

– Jag tycker det är meningslöst med böter, ekonomiska krav kan inte hjälpa, det vore bättre med samhällstjänst som kanske skulle få dem att tänka till, säger Lars Sahlborn.

Fastighetsägarföreningen har kommit överens med Stockholms stad om att ta bort klotter så fort som möjligt, i övrigt får de ingen hjälp av staden med klottersanering.

– Privata fastighetsägare kan anmäla klotter, men de ansvarar själva för att det tas bort, säger Anders Göransson, ordförande i Södermalms stadsdelsnämnd.

Juli 2013
Januari 2014
Juni 2014

Mer än ett badhus

Anna-Karin Thuresson, Slipgatan, deltar i en ljusmanifestation för att rädda Liljeholmsbadet.
Anna-Karin Thuresson, Slipgatan, protesterar mot nedläggningen av Liljeholmsbadet.

Text och foto: Helena Larsson

En ljusmanifestation för Liljeholmsbadet hölls i söndags kväll. – Det här är en kulturell institution, alla trevliga vänner som man lärt känna här är nu någon annanstans, säger Anna-Karin Thuresson, som saknar badet sedan det stängde i höstas.

Bonjour! Hillevi Wennström och Anna-Karin Thuresson är glada över att återses och hälsar glatt på franska. De brukar träna på franska språket när de träffas. De har lärt känna varandra på Liljeholmsbadet där de har simmat två gånger i veckan i flera år, tills det oväntat stängde i höstas. Nu deltar de i en ljusmanifestation för att protestera mot nedläggningen och privatiseringen.

– Jag klarar mig, men känner sympati för de handikappade och äldre. De har rört sig här och fått någon att prata med, säger Anna-Karin Thuresson.

–  Och det är trettio grader varmt i vattnet, inflikar Hillevi Wennström som bor i Gröndal och har simmat här sedan 1992. Det blir många längder för att simma femhundra meter två gånger i veckan, då bassängen endast är sjutton meter lång. Det är bara att räkna. Hon säger att badet har varit en social och anspråkslös samlingspunkt, som nu har fått sina kontaktnät sönderslagna. Även många invandrarkvinnor har badat här när det har varit öppet enbart för kvinnor på måndagar. Det kan man tycka vad man vill om, säger Hillevi Wennström, men hit kunde de gå.

– En vecka innan det skulle öppnas igen efter sommarstängningen läser vi i tidningen att det är stängt. Året innan gjordes renoveringar, allt tydde på upprustning. Nu talas om privatisering, men om kommunen själva tar hand om badet kommer upprustningen dem till godo. Det är så mycket som privatiseras, säger Hillevi Wennström, som befarar att det inte kommer att bli lyckat om en privat aktör tar över.

Hans Carlson håller med. Han har hört att någon planerade att göra en bar av badet. Det gillar han inte. Om det blir privat går det inte, enligt honom. Han säger att Liljeholmsbadet är en institution, att det är personligt och mysigt. Därför är han och många andra av badets vänner här med ljus och lyktor i kväll.

dsc_01421

Liljeholmsbadet är ett pontonbadhus som har legat i Hornstull sedan 1930. Det har reparerats flera gånger under årens lopp. Sommaren 2016 upptäcktes så omfattande skador i badets betongfundament att fastighetskontoret beslutade om stängning tills vidare på grund av säkerhetsriskerna.

Staden har avsatt medel för att utreda badets framtid. Tänkbara alternativ är att renovera, bygga en replika eller att sälja.

"Liljeholmsbadet är stängt på obestämd tid"
”Liljeholmsbadet är stängt på obestämd tid”

Hornsplan – var ligger det?

bkpam2177809_hornsplanr1949
Hornsplan 1949. Källa: Stockholms spårvägsmuseum.
bkpam2177809_hornsplanmedbussarochsprvagnar1964hkantrapp
Hornsplan 1964. Källa: Stockholms spårvägsmuseum. Fotograf: Håkan Trapp.
bkpam2177809_dsc_00291
Hornsplan 2016.

September 2016. Text och nytagna foton: Helena Larsson

Första gången jag träffade Gunnar Dahlqvist frågade han om jag bodde vid Hornsplan. Jag svamlade och svävade på målet eftersom jag ärligt talat inte visste var Hornsplan låg, även om jag instinktivt kunde gissa vilken plats det handlade om.

Men nu vet jag bättre. Hornsplan var en stor trafikknut för bilar, bussar och spårvagnar, där också E4:an passerade innan Essingeleden byggdes. Det var en öppen trekantig plats där i dag korsningen mellan Hornsgatan och Långholmsgatan ligger. När slutade man kalla det Hornsplan? Kanske när spårvagnarna försvann.

Gunnar Dahlqvist som i dag är pensionär var tidigare chef för trafiktjänsten på gatukontoret och har jobbat med trafiksignaler hela sitt liv. På 60-talet var han en viktig kugge i omläggningen till högertrafik. Han berättar att det stod ett trafiktorn på Hornsplan som polisen använde för att reglera trafiken och att tornet i dag står på Gillingebanan i Vallentuna. Vi åker dit och konstaterar att det hallonröda tornet står på en parkeringsplats väl synligt från E18.

– Polisen var i tornet på morgonen och kvällen för att reglera trafikljus på Hornsplan och Västerbron. På dagtid sköttes det automatiskt men polisen var snabbare än automatiken och kunde ge de olika riktningarna lång eller kort tid efter behov, berättar Gunnar Dahlqvist.

– I dag ställer trafikljusen om sig själva efter inkommande trafik. Men då var inte automatiken så förnämlig som i dag.

Men var på Hornsplan stod trafiktornet och hur länge? På Stockholmskällan, Stockholms stads digitala museum, hittar jag ett fotografi från 1964 som visar tornet vid påfarten till Liljeholmsbron. Det var alltså på plats 1964, men när flyttades det till Gillingebanan?

– Vi fick det som en invigningspresent från Stockholm stad när banan öppnade 1975. Det var tänkt att det skulle sitta lärare och undervisa där, men det har aldrig använts. I mitten av 80-talets flyttades det ut till sin nuvarande plats då det inte fick plats på banan längre. I dag används det mest av fåglar, berättar Hans Löfgren, VD på Gillingebanan, och tillägger att det var betonggrått med röda stålpelare när de fick det, men att det målades rött för några år sedan för att passa deras logga.

Så långt vet vi att tornet stod på Hornsplan mellan 1964 och 1975. Men så dyker ny information upp. Via en facebookgrupp får jag kontakt med Lars Grundberg som jobbade som polis på 60-talet och då satt och styrde trafiken i tornet. Han skickar bilder på tornet från 1962 och skriver:

”Jag var fast placerad vid dåvarande Maria polisstation på Rosenlundsgatan. Det var vänstertrafik, Essingeleden var till en början inte klar och tunnelbanan var väl heller inte klar. Hornsplan eller Hornstull som det ofta benämndes, var en gigantisk trafikknutpunkt. Det var bussar och spårvagnar åt alla håll och även väldigt mycket biltrafik som passerade. Minsta lilla stopp och köerna växte snabbt.

Själva tornet var mycket modernt. Man hade ett ”bord” framför sig där man skötte flera trafiksignaler genom knapptryckningar och små pilar lyste i bordet åt vilket håll bilarna kunde köra. Där fanns också flera tv-kameror som var vridbara och med zoom så man kunde se ner på angränsande gator hur mycket bilar som väntade. Där var även fast telefon. Tillgången på radioapparater för kommunikation var begränsade på den tiden. Det fanns men var av modellen ”ryggsäck”. Tornet skulle alltid vara besatt på morgon och eftermiddag alla vardagar. Fanns inga undantag från den regeln.”

Då vet vi alltså med säkerhet att trafiktornet stod på Hornsplan mellan 1962 och 1975. Och även under högertrafikomläggningen 1967.

– Jag jobbade i Stockholms högertrafikutredning tillsammans med den för utredningen tillförordnade gatudirektören under fyra år inför omläggningen, vilket även medförde samarbete med den statliga högertrafikkommissionen, och de större städerna i Sverige. Det ankom på mig att se till att trafiksignalerna i Stockholm fungerade på omläggningsdagen. De gamla anläggningarna skulle anpassas för högertrafik, en del kunde modifieras, andra måste bytas ut. Den tredje september jobbade alla dygnet runt, berättar Gunnar Dahlqvist.

Hur gick det?

– Allt fungerade enligt planen, säger Gunnar Dahlqvist med en liten suck av lättnad.

bkpam2177809_sprvagnplinje16pliljeholmsbronpvgmothornstullr1964
Trafiktornet och spårvagn linje 16 på Liljeholmsbron på väg mot Hornsplan 1964. Källa: Stockholms spårvägsmuseum.
bkpam2177809_img_0948
Trafiktornet på Hornsplan 1962. Fotograf okänd.
bkpam2177809_img_0949
Utsikt mot Västerbron från trafiktornet 1962. Fotograf okänd.
bkpam2177809_dsc_1001
Sedan 1975 står trafiktornet från Hornsplan på Gillingebanan i Vallentuna.
bkpam2177809_dsc_00581
”Dagen H. Söndag 3 september 1967 kl 05.00, omläggning från vänster- till högertrafik.” Ur högertrafikutredningens arbetsmaterial.
bkpam2177809_dsc_1025
Gunnar Dahlqvist med ett minne från högertrafikomläggningen.

Utsikt från Liljeholmsbron

Mycket har förändrats i Hornstull och Liljeholmen på senare år, men inte allt. För att en stadsdel ska kunna förnyas och växa måste det finnas en ryggrad att ta spjärn emot. Följ med på en promenad i det gamla Hornstull och Liljeholmen, med Liljeholmsbron som utgångspunkt.

Maj 2016. Text och foto: Helena Larsson

I Hornstull bor 13 893 personer, av dem tjänar 2039 personer mer än 500 000 kronor per år. Tio år tidigare var folkmängden ungefär densamma men då var det 644 personer som tjänade så mycket. Det är en ökning med elva procentenheter på tio år. För tio år sedan var lite drygt hälften av alla bostäder bostadsrätter, i dag är det ungefär 60 procent. Men den mest påtagliga förändringen i Hornstull går inte att visa i siffror, utan måste upplevas på plats. Det är alla barer, butiker, marknader och caféer som har öppnats de senaste åren. Hornstull har fått en annan atmosfär, stadsdelen har gått från trött och glåmig till modern och trendig.

Alldeles intill Hornstull ligger Liljeholmen. Där pekar siffrorna för inkomstnivåer och bostadsrätter åt samma håll som i Hornstull, men den största förändringen i Liljeholmen är folkmängden. Befolkningen har på tio år ökat från 473 till 12 618 personer. Byggföretaget JM bygger så det knakar i hela Årstadal. Nyligen stod det första 23-våningshuset klart, och fler är på gång. Planer finns att bygga så högt som 38 våningar men de idéerna har stött på patrull hos länsstyrelsen, det skulle visst störa flygets radar. Hur det än blir med antal våningar så kommer det att bli många nya hus och stora förändringar i området.

Mitt emellan Hornstull och Liljeholmen ligger Liljeholmsbron. Den har legat där sedan 1928 och sett likadan ut, förutom att en parallellbro byggdes 1954. Bron ska repareras i sommar, det är klaffarnas plattor och balkarna under dem som ska lagas, meddelar Christer Johansson, ingenjör på trafikkontoret. Liljeholmsbron är en klaffbro som numera öppnas via fjärrstyrning från Hammarbyslussen. Vattnet som flyter under bron är en del av Hammarbykanalen, en fem kilometer lång farled som förbinder Mälaren med Saltsjön, och går från Hornstull till Danvikstull. Den invigdes 1930 och var ett jätteprojekt som inkluderade fyra nya broar. Mats Collin, bro- och slussvakt i Hammarbyslussen kallar den för sjöfartens Essingeled. Under högsäsong kan runt tusen båtar åka i Hammarbykanalen under en helg.

Innan Hammarbykanalen skapades, och på tvärs mot den rent geografiskt, drogs järnvägen fram. Den var industrialismen pulsåder. Västra stambanan drogs från Södra station över Tanto, med ett första stopp på Liljeholmens station. Någon som har hört talas om Liljeholmens järnvägsstation? Nej, den framstår i dag som en hägring. Den glansfulla stambaneepoken i Liljeholmen varade i nästan sjuttio år, men avvecklades när banan drogs om.

I dag finns bara godsstationen, ett industrispår och några elstolpar kvar. Godsterminalen är en trevåningsbyggnad i rött tegel med en svängd lastbrygga där spåren en gång gick. Ovanför ingången sitter lilla riksvapnets tre kronor huggna i granit. Liljeholmsbrons södra fäste går ned ganska brutalt över lagerbyggnadens tak. På gårdsplanen med lummiga träd på ena sidan och lastbrygga på den andra står blå gastuber grupperade i väntan på leverans.

Liljeholmens godsstation stod klar 1910 och inhyste förråd, personal och bostad för expeditionsföreståndaren.
Liljeholmens godsstation stod klar 1910 och inhyste förråd, personal och bostad för expeditionsföreståndaren.

– Det är underbart här. Huurre har varit i huset sedan 1996, jag har varit med hela tiden och har suttit i fem olika rum. Det bästa var en trappa upp med utsikt mot kanalen. Vi jobbar med kylanläggningar, vi bygger och servar. ICA är vår största kund. Tidigare ägdes firman av ICA men sen köptes vi upp av Huurre som är ett finskt företag. Jag har jobbat i företaget i 33 år, säger projektledaren Göran Sundin.

- Den här miljön är populär för filminspelningar, berättar Göran Sundin, projektledare på Huurre.
– Den här miljön är populär för filminspelningar, berättar Göran Sundin, projektledare på Huurre.

Godsmagasinet inrymmer en verksamhet med många förgreningar, som alla länkar ihop med varandra på olika sätt, antingen på grund av verksamhetens natur eller av personliga kontakter. Här finns förutom Huurre hantverksjour, elektriker, transportfirma, gasolföretag, veteranbilsgarage, replokal och olika förråd. Det finns inte så många liknande småföretagshus kvar inne staden. Spindeln i nätet är Peter Olsson med firman Air Liquide.

-Jag började jobba här efter plugget 1971. Godsstationen var i bruk fram till mitten av nittiotalet. Det sista godset vi körde var Monarkcyklar, det kommer jag ihåg. Man kunde lasta direkt från godsvagn till lastbil utan att använda bryggan. På den tiden såg det annorlunda ut i omgivningarna; här fanns Stockholms fjäderfabrik, Vin & Sprits tunnlager, bilverkstäder och Stockholms ångtvätt. Marieviks galvaniseringsfabrik låg också här fast den var inte i bruk, det var gummiverkstad där istället. Med stampat jordgolv. Och så fanns det järngrossister som hade giraffkranar, berättar Peter Olsson.

Peter Olsson hyr Liljeholmens godsstation av SJ. Han kom hit första gången i mitten av sextiotalet då han som skolpojke besökte sin pappas transportföretag.
Peter Olsson hyr Liljeholmens godsstation av SJ. Han kom hit första gången i mitten av sextiotalet då han som skolpojke besökte sin pappas transportföretag.

En annan hyresgäst, som numera befinner sig i katthimlen, var monsterkatten Ferm som plötsligt dök upp en dag. Han hittade in genom ett trasigt fönster och stannade tills han dog tio år senare. Han kunde dra in harar och annat kul, berättar Göran Sundin. En del var lite rädda för honom på grund av hans storlek. Ferm hade ett speciellt sätt att hälsa på.

-Man skulle böja ner huvudet så att han kunde krafsa med klorna i hårfästet, säger Göran Sundin, som tycker att det vore trevligt en ny katt i huset.

Invånarna i den gamla godsstationen har hittills inte hört talas om någon rivning eller försäljning av fastigheten. En bit bort på kajen ligger cementfabriken vars mark är såld till byggföretaget Veidekke, men godsterminalen tycks alltså än så länge stå ohotad.

När Liljeholmens station var i full gång på 1800-talet växte det fram en kåkstad kring stationen. Tydligen ansågs detta medföra så mycket problem att man inrättade ett så kallat municipalsamhälle för att få ordning och reda. De byggde också ett kommunhus, Liljeholmens municipalhus, som fortfarande står kvar. De måste varit mäkta stolta över sin kommun för det mörkgula jugendhuset med svart tak och torn är imponerande högt och pampigt, om än lite udda i omgivningarna. Planer fanns nog att fortsätta bygga i samma stil men 1913 inkorporerades Brännkyrka socken i Stockholms stad och det hela kom av sig.

Fem trappor upp utan hiss i municipalhuset bor Hans Johansson och hunden Tristan på 115 kvadratmeter med tre rum i fil. Hans kom hit 1982 som hyresgäst. För tjugo år sedan blev det bostadsrättsförening.

-Jag har trivts här från första minuten. Redan när jag sov första natten med alla möbler i en hög i mitten kände jag att det här är min våning, säger Hans Johansson.

Hans Johansson bor med hunden Tristan högst upp i Liljeholmens kommunhus.

Det är luftigt och högt i tak, möblerna är i art deco-stil, i mittenrummet står en svart flygel. Via ett serveringsrum kommer man till köket som har fönster mot Hornstull. Våningens övriga fönster har utsikt mot Årstaviken. Det hörs ett svagt brus från Liljeholmsbron men i övrigt är det tyst och stilla i lägenheten.

– Det är ett litet örnnäste, säger Hans Johansson och sträcker ut sig i Le Corbusiersoffan medan Tristan trampar runt på hans mage med valpiga tassar. Tristan är en blandning mellan chihuahua och dvärgpinscher, men ser ut som en Jack Russel. Han är döpt efter Wagneroperan Tristan och Isolde.

Hans Johansson jobbar vid Jarlaplan och åker tunnelbana till jobbet. Förr brukade han åka från Hornstulls station men nu går han för det mesta till Liljeholmen. Det har hänt mycket i området sedan han kom dit 1982, berättar han, den största skillnaden är att det är så mycket mer människor nu, det kan bli lite trångt i tunnelbanan ibland, men bortsett från det är han positiv till förtätningen och ser med nyfikenhet fram emot de nya bostadshusen i Årstadal. Stämningen i huset är jättebra, alla umgås med varandra, berättar han.

Hans Johansson spelar gärna Beethoven, Schubert och Schuman på flygeln. Och så gillar han opera, särskilt Wagner och Strauss.

– Det är något speciellt med Wagner, hans musik går bortanför här och nu. Man kan känna sig renad när man kommer ut från en Wagnerföreställning.

På senare år har han återupptagit den klassiska dansen efter ett nätt uppehåll på 28 år. Som ung dansade han många år på balettakademin, nu går han i en kurs för äldre.

– Jag kan inte göra exakt samma rörelser som när jag var ung, men det är precis lika roligt. När jag stod vid stången igen satt allting på något sätt.

Nu ska han sälja. Är det tänkt. Han ska bli sambo i Hammarby sjöstad och de har dessutom ett sommarhus i Limhamn. Det blir en bostad för mycket. Men han tycker ändå att det är en sorg att flytta.

Hans Johansson ser Liljeholmsbron från ovan, Kent Billeqvist på pråmen Egil ser den underifrån. De känner inte varandra men om de gjorde det skulle de kunna vinka.

– Det var tur och bra personkemi som gjorde att jag hamnade här. Jag skulle sälja mitt hus och råkade åka förbi och såg att båten var till salu. Det var en finsnickare som ägde båten. Vi fick bra kontakt och kom överens om en affär. Jag sålde huset, köpte en lägenhet plus båten där jag har galleri och verkstad.

Pråmen Egil i Liljeholmshamnen.
Pråmen Egil i Liljeholmshamnen.

Egil byggdes 1897 och gick som lastfartyg i Mälaren. Pråmar har inte någon motor utan dras av bogserbåtar. Alla båtar som hyr kajplats av Stockholms hamnar måste kunna gå för egen maskin, men om man inte har någon motor är det svårt. Därför gjordes en överenskommelse mellan Kent Billeqvist och Stockholms hamnar; han får ha pråmen här om han har utåtriktad verksamhet som vänder sig till stadens invånare. Därför finns det ett galleri med egen ingång i det före detta lastutrymmet. Kent renoverade när han tog över och satte bland annat in ett glastak över galleriet. Hur trivs han med omgivningarna?

– Det är perfekt om det inte vore för det där, säger Kent Billeqvist och pekar mot bron. Och då är det inte det estetiska han syftar på utan bullret, det hörs ett ljudligt skrammel när bilarna åker de öppningsbara klaffarna. Förhoppningsvis blir det bättre efter den kommande broreparationen. Annars tycker Kent om de lite ruffiga omgivningarna och industrikänslan på den här sidan bron. Han är också positiv till den nya bebyggelsen i Årstadal och tycker det är spännande med höghus.

Kent Billeqvist i sin verkstad.
Kent Billeqvist i sin verkstad.

Det är lugnt här, berättar Kent. Men en natt när han satt och målade kom en festprisse från andra sidan simmande över viken, klättrade upp på båten, ställde sig naken i fören och ropade till sina kompisar att hoppa i.

– Det skulle nog inte fungera att ha båt på andra sidan viken med tanke på alla nattklubbar där.

Annars är det mest måsarna som stör. Den verklighetstrogna uv som Kent har satt upp på en stolpe för att skrämma iväg fåglarna fungerar sådär. Det sitter en mås på huvudet på den.

Från pråmen Egil går vi tillbaka mot Hornstull och stannar mitt på bron. Där uppifrån har man fin utsikt över den långa palmdekorerade bryggserveringen Loopen. Men var har båtarnas bensinstation som låg där tidigare tagit vägen?

– 2010 bestämde Preem att de skulle lägga ned alla småmackar, inklusive den här. De sa att det inte var lönsamt längre, säger Pierre Håkansson som driver Loopen sedan 1975. Då var det bara en glasskiosk och en bensinponton, fortsätter han. 1991 rev jag kiosken, byggde stugan och köket och öppnade mot gatan. Nu har jag 40 anställda och öppet dagligen från 1 april till 1 oktober, från klockan elva till tio. Om vädret så tillåter.

Loopen sedd från Liljeholmsbron.
Loopen sedd från Liljeholmsbron.

Loopen ligger alldeles intill Liljeholmsbron på Södermalmssidan Det är en flytande restaurang med gästplatser för båtar. Vid vackert väder skiner solen rakt ned på bryggan, besökarna sitter under palmer, dricker karibisk öl och vinkar till förbipasserande båtar. Pierre Håkansson har, som han säger, tittat på bron i 41 år och sett båtar komma och gå. Det är han som ligger bakom höjdskyltarna på bron.

– Jag ledsnade på att alla seglare frågade mig hur hög bron var. Då ringde jag kapten Krokstedt, kapten Krok som jag kallade honom, på Stockholms hamnar för att höra om de inte kunde sätta upp en höjdskylt istället för ”Ankring förbjuden”. Jag ringde honom varje vår i tio år. Så fort vi har resurser, svarade han. Till slut kontaktade jag stadshuset. En vecka senare ringde kapten Krok och sa att de skulle sätta upp skyltar. Det står 14, 7 meter på dem, så det finns lite säkerhetsmarginal, berättar Pierre Håkansson.

Pierre Håkansson på Loopen.
Pierre Håkansson på Loopen.

Han gillar inte bron, den skuggar serveringen efter klockan 18, sen kommer solen fram igen vid solnedgången. Området har förändrats en del sedan han kom hit 1975. Då var det ganska skumt och mycket fyllgubbar här, berättar han, men nu har det blivit lite hippt. Det tycker han är bra. Men var kommer namnet Loopen ifrån?

– Från Kalle Sändare. Det finns en busringning där han ringer från Loopen i Varberg för att köpa borrvräk. Han är min husgud. Jag är föreståndare i Kalle Sändares Grus- och Skridskoförening. Vi har två träffar per år på Loopen då vi lyssnar på outsänt material.

Dessutom är han trummis i ett band. Det är gamla skolkamrater från Mälarhöjden som spelar rockmusik. De kallar sig Direktörerna eftersom alla har egen firma. Pierre Håkansson har precis fyllt 65 år och har, som han säger, gått ner till heltid.

– Numera gör jag tre saker här; jag sköter all bokföring, har hand om inköp och pratar skit med kunderna. Atmosfären är viktig, säger Pierre Håkansson, som själv är en del av atmosfären både i det gamla och nya Hornstull.

Långholmens dag

Det var sol och friska vindar, skepparmössa på och välkomnande öppna grindar när Långholmen firade sin egen dag lördagen den 27 augusti.

Augusti 2016. Text och foto: Helena Larsson

bkpam2177809_69b2c4ae8bf34f8ca7f83aeaaced2fd2

– Här brukar jag ligga och lyssna på sommarprogrammet, säger Ulla Thunberg som är ordförande i Knapersta koloniträdgårdsförening, och sträcker ut sig i hängmattan på sin kolonilott.

På Knapersta, som är en av fyra föreningar på Långholmen, har hälften av lotterna stuga och alla har sjövatten för bevattning, vilket innebär att man kan vattna hur mycket man vill utan dåligt samvete. Det är kuperat och lummigt på ön, ibland kanske lite väl lummigt enligt Ulla som säger att om vi vill ha en björk får vi gärna ta med en. Hon upplyser om att det är bärår i år, och visar på jordgubbar och vinbär. Christina Mohede, tidigare kolonist som nu vandrat vidare som hon säger, är på besök och tycker att Långholmens dag är lika roligt varje år. Det tycks dra ihop sig till fest i föreningen i kväll. Men som om trevligt umgänge och hängmatta inte är nog, berättar Ulla Thunberg att det också är bra för hälsan att ha kolonilott.
– Enligt Viktväktarna är trädgårdsarbete det bästa man kan göra.

bkpam2177809_dd9d8af3e15245f8a25f2db098af0a3d

Rhode Simonssons i sin vindruvspergola. Alla kolonilotter på Långholmen ligger i växtzon tre utom Rhode Simonssons som ligger i växtzon två. Här spirar mullbär, rysk korkek, armeniska björnbär och – tro det eller ej – persikor. Rhode delar trädgården med Karin Larsson i lotten nedanför. De kom hit för fyra år sedan. Då var allt igenväxt och intresset bland övriga kolonister att ta över inte överdrivet stort. Men efterhand som de röjde undan kom det fram mer och mer. Nu är det en sagoträdgård där besökare suckar och oar när de går runt och försöker ta in hela härligheten.

bkpam2177809_dsc_1410

Persikor i Grindstugans koloniträdgårdsförening.

bkpam2177809_dsc_1436

Thomas Brzokoupil säljer honung från Långholmen.

bkpam2177809_dsc_1361

Stilleben från manufakturen Handtryckta tapeter i Lilla Knapersta. De rekonstruerar och nytrycker historiska tapeter med block- och screentryck och har även ett lager med originaltapeter.

bkpam2177809_dsc_1369

Så kan en galleria också se ut. Stil och funktion i skön förening på Kronohäktet i Långholmens fängelse, som numera är ett fridfullt hotell.

bkpam2177809_433d3e0a800a4ec0a955d205d72764c0

Heleneborgs båtklubb visar med stolthet upp sin senaste skyddsling, motorbåten Plurr som de vårdar åt Sjöhistoriska museet. Den är tillverkad 1905 och kan vara den äldsta bevarade fritidsmotorbåten i Sverige. Plurr är nästan helt i originalskick och väcker vederbörlig beundran. Heleneborgs båtklubb bildades 1919 och ligger vid Pålsundet. Klubben har en kulturhistorisk profil, två tredjedelar av båtarna är äldre träbåtar.

Paddling för nybörjare

bkpam2177809_dsc_08761

Juli 2016. Text och foto: Helena Larsson

– Spetsen på bladet uppåt, den urgröpta sidan mot dig. Sväng med pedalerna, om du trycker på höger pedal svänger kajaken åt höger. Paddla bakåt för att stanna. Ha lätt böjda knän, rotera med hela överkroppen. Håll till höger i kanalen. 

Jonathan Roos har genomgång för nybörjare på Långholmens kajak, som ligger alldeles intill Långholmsbron. Femton deltagare på kvällens kurs lyssnar uppmärksamt, bland dem Louise Jansson och Hanna Lindoff Duprez från Sundbyberg som ska ut för första gången. 

– Det ska bli roligt att se staden från vattnet, säger de och väntar på sin tur att kliva i varsin kajak. 

Just att stiga i kajaken är egentligen det enda som kan vara lite knepigt, annars är det inget som är svårt, det är lugna vatten här och kajakerna är stabila, berättar Anton Lindell, delägare i företaget. 

Långholmen kajak är nu inne på femte säsongen. Tanken är att alla ska kunna ta sig ut. Den som hyr kajak i två timmar hinner paddla runt Reimersholme eller Långholmen. Lånar man kajak under en hel dag kan man ta sig ända till Drottningholm.

– Det går att komma upp i 7-8 knop, genomsnittsfarten ligger på 5 knop, säger Anton Lindell. 

I nybörjarkursen ingår balans- och paddlingsövningar och gemensam tur runt Reimersholme och Långholmen. Den som vill kan avsluta med kamraträddning. Det innebär att man frivilligt kastar sig i sjön medan en kamrat håller i kajaken så att man kan ta sig upp i den igen.

– Det kan vara bra att öva på det, då känner man sig tryggare och vet att man inte kan fastna i kajaken. Och det är skönt i vattnet, 23 grader, meddelar instruktören Jonathan Roos uppmuntrande. 

Drygt två timmar senare kommer gruppen glidande tillbaka i kvällsljuset. Hanna och Louise är uppspelta och genomblöta efter att frivilligt ha vält båten.

– Det var jättetrevligt. Nu är det bara att köpa en kajak, säger de glatt.

Hanna Lindoff Duprez är redo för avfärd.
Hanna Lindoff Duprez är redo för avfärd.
Balansövning
Balansövning
Närkontakt med träbåten Tuttan i Pålsundskanalen.
Närkontakt med träbåten Tuttan i Pålsundskanalen.
Efter två timmars kurs inklusive paddling runt Långholmen är gruppen tillbaka vid bryggan.
Efter två timmars kurs inklusive paddling runt Långholmen är gruppen tillbaka vid bryggan.
Hanna Lindoff Duprez och Louise Jansson har badat med kläderna på. -Vi provade kamraträddning, säger de två vännerna och ser nöjda ut.
Hanna Lindoff Duprez och Louise Jansson har badat med kläderna på. – Vi provade kamraträddning, säger de två vännerna och ser nöjda ut.

Tungt men fritt att vara sopgubbe

bkpam2177809_dsc01983

November 2015. Text och foto: Helena Larsson

Att jobba som sopgubbe innebär tidiga morgnar och tunga lyft. Varje morgon klockan sex åker sopgubbarna ut från Vanadisberget för att hämta sopor i Stockholm.

– Som sopgubbe blir man stark och utsliten på samma gång. Varje trakt i innerstan har ungefär två hundra hämtställen. Det är jättetufft på vintern om det är snö och plogbilen inte hunnit dit, säger Jimmie Berggren, före detta sopgubbe med tjugo års erfarenhet av jobbet.

Miljöarbetarna, som är sopgubbarnas korrekta titel, kan hitta allt möjligt i soporna som inte borde vara där. Det kan vara allt från julgranar och hoprullade mattor till små kattungar. Några gånger har de hittat handgranater och pengar.

– Då ringer man till polisen och väntar tills de kommer, säger Jimmie Berggren.

Men det hör till ovanligheterna. Då är det desto vanligare med råttor, de finns överallt och i alla storlekar och springer ibland över sopgubbarnas axlar. Ett annat problem är krossat glas och andra vassa föremål som kan orsaka skador.

– En del personer tänker kanske inte längre än till själva sopnedkastet och har svårt att föreställa sig vad som finns där nere.

Ibland händer det att vigselringar och plånböcker av misstag åker ner tillsammans med soppåsen. Då brukar det stå någon olycklig person och vänta på dem.

– Vi försöker hjälpa till så gott det går, säger Jimmie Berggren.

Sopgubbarna i Stockholms är de enda miljöarbetarna i landet som har så kallad poänglön. Det innebär att lönen baseras på arbetsbörda, beräknad på bärsträckor och antal säckar eller kärl i respektive trakt. Om du har en svår trakt kan du tjäna upp till 35 000 kronor i månaden, men genomsnittet är 30 000 kronor. Övriga sopgubbar i Sverige har fast lön, och tjänar i genomsnitt 25 000 kronor i månaden, uppger Svenska Transportarbetarförbundet.

Sebbe, Anders och nallen på Bergsundsstrand. Anders till höger har jobbat som sopgubbe i femton år.
Sebbe, Anders och nallen på Bergsundsstrand. Anders till höger har jobbat som sopgubbe i femton år.
- De bästa soporna är de som inte finns, säger Sebbe, som är tredje generationen sopgubbe och har jobbat sedan han var sjutton år. En sopsäck ska inte väga mer än femton kilo men är ofta tyngre än så.
– De bästa soporna är de som inte finns, säger Sebbe, som är tredje generationen sopgubbe och har jobbat sedan han var sjutton år. En sopsäck ska inte väga mer än femton kilo men är ofta tyngre än så.
Arbetet som sopgubbe är fritt men om det inte sköts som det ska kommer det in klagomål.
Arbetet som sopgubbe är fritt men om det inte sköts som det ska kommer det in klagomål.
Arbetspassen vid hämtning av hushållssopor är alltid dubbelbemannade.
Arbetspassen vid hämtning av hushållssopor är alltid dubbelbemannade.
Miljöarbetarna i Stockholm har poänglön som sätts utifrån arbetsbörda, uppger Svenska Transportarbetarförbundet.
Miljöarbetarna i Stockholm har poänglön som sätts utifrån arbetsbörda, uppger Svenska Transportarbetarförbundet.
- Huset är ofta k-märkta, de är svåra att bygga om för att underlätta sophämtning, säger Sebbe.
– Huset är ofta k-märkta, de är svåra att bygga om för att underlätta sophämtning, säger Sebbe.

Så fungerar cementfabriken

 

bkpam2177809_cementabojar

November 2015. Text och foto: Helena Larsson
Om du någon gång varit i Hornstull och vandrat ned mot vattnet där solen brukar ligga på så har du sett cementfabriken på andra sidan kanalen. Ofta ligger en stor båt framför de höga grå silorna. Fabriken ligger formellt i Liljeholmen men eftersom den syns bäst från andra sidan är den en del av Hornstulls hjärta. Men hur funkar fabriken egentligen? Följ med in.

Ska man vara noga är det inte en fabrik, utan en depå, ett slags mellanstation. Cementas fabriker ligger på Öland och Gotland där kalkstenen bryts . Där omvandlas kalken till cementpulver som fraktas till Liljeholmen med båt. Här flyttas cementen över till silor och hämtas efter hand av lastbilar som kör ut till olika byggarbetsplatser.

När båten väl är framme i Liljeholmen går det undan. En kvart efter att de lagt till börjar lossningen. Det brukar ta ungefär 16 timmar att tömma en båt. Just nu råder högtryck i verksamheten; nästa år räknar depån med att slå rekord på två miljoner ton cement. 

Anläggningen i Liljeholmen byggdes 1946. Trots att verksamhet är i full gång finns en doft av svunnen tid över fabriken. Huvudbyggnaden som sitter ihop med de sju silorna är en relativt enkel konstruktion med korrugerad plåt på en trästomme. Plåten täcker även fönstren vilket ger huset ett säreget illuminerat uttryck när belysningen är tänd och fabriken speglas i Liljeholmskanalen. 

Inredningen är en stilstudie i grått med långa transportrör, järnluckor, fläktmotorer, mätrör med zinklock, aluminiumtrappor och strategiskt placerade fettbehållare och lubrikatorer. Liksom för människor är fett en oumbärlig komponent i processen. När maskineriet är igång ska det smörjas var tredje timme.

Även den som inte är ett tekniskt snille kan förstå den mekaniska principen. Hur flyttas cementen från båten till silon? I rör med gigantiska skruvar i. Lossningen styrs från en manöverpulpet med svarta bakelitknappar och olikfärgade lampor.

Det finns inte så många industrier kvar inne i staden. Så småningom kommer även fabriken i Liljeholmen att försvinna. Cementa har vuxit ur kostymen och sålt marken till ett byggföretag. Men innan de flyttar måste de hitta en ny plats, vilket inte är gjort i en handvändning. Det är många faktorer som ska vägas in och inget är bestämt. Tills vidare ligger därför depån kvar som ett landmärke för Hornstull, och kommer nog att göra så i många år till.

Cementfabriken sedd från båten
Cementfabriken sedd från båten
Tidig morgon i Liljeholmshamnen
Tidig morgon i Liljeholmshamnen
Envik med cement från Öland har just lagt till
Envik med cement från Öland har just lagt till
Cementas industrispår går till Älvsjö där de ansluter till stambanan.
Cementas industrispår går till Älvsjö där de ansluter till stambanan.
Soluppgång
Soluppgång
Cementen förs över från båten till depån i en så kallad strumpa.
Cementen förs över från båten till depån i en så kallad strumpa.
Uppe på silons tak
Uppe på silons tak
Funktionalism
Funktionalism
bkpam2177809_cementataket
Korrugerad plåt.
Utsikt mot Södermalm.
Utsikt mot Södermalm.
Utsikt mot Liljeholmen.
Utsikt mot Liljeholmen.