November 2015. Text och foto: Helena Larsson
Att jobba som sopgubbe innebär tidiga morgnar och tunga lyft. Varje morgon klockan sex åker sopgubbarna ut från Vanadisberget för att hämta sopor i Stockholm.
– Som sopgubbe blir man stark och utsliten på samma gång. Varje trakt i innerstan har ungefär två hundra hämtställen. Det är jättetufft på vintern om det är snö och plogbilen inte hunnit dit, säger Jimmie Berggren, före detta sopgubbe med tjugo års erfarenhet av jobbet.
Miljöarbetarna, som är sopgubbarnas korrekta titel, kan hitta allt möjligt i soporna som inte borde vara där. Det kan vara allt från julgranar och hoprullade mattor till små kattungar. Några gånger har de hittat handgranater och pengar.
– Då ringer man till polisen och väntar tills de kommer, säger Jimmie Berggren.
Men det hör till ovanligheterna. Då är det desto vanligare med råttor, de finns överallt och i alla storlekar och springer ibland över sopgubbarnas axlar. Ett annat problem är krossat glas och andra vassa föremål som kan orsaka skador.
– En del personer tänker kanske inte längre än till själva sopnedkastet och har svårt att föreställa sig vad som finns där nere.
Ibland händer det att vigselringar och plånböcker av misstag åker ner tillsammans med soppåsen. Då brukar det stå någon olycklig person och vänta på dem.
– Vi försöker hjälpa till så gott det går, säger Jimmie Berggren.
Sopgubbarna i Stockholms är de enda miljöarbetarna i landet som har så kallad poänglön. Det innebär att lönen baseras på arbetsbörda, beräknad på bärsträckor och antal säckar eller kärl i respektive trakt. Om du har en svår trakt kan du tjäna upp till 35 000 kronor i månaden, men genomsnittet är 30 000 kronor. Övriga sopgubbar i Sverige har fast lön, och tjänar i genomsnitt 25 000 kronor i månaden, uppger Svenska Transportarbetarförbundet.