Kategoriarkiv: Portvaktskärringen

En liten skrift om högertrafik

 

Kära grannar,

I år är det femtio år sedan högertrafik infördes. För Stockholms del innebar det stora förändringar. Det kan man läsa om i en liten skrift som heter Högertrafik i Stockholm – Informationsskrift utgiven av gatunämndens kommitté för högertrafikinformation i Stockholm, utgiven 1966.

Det är ett oansenligt häfte med grönt omslag, fyllt med information om den nya trafikplanen, om enkelriktningar, huvudleder och instruktioner om dagen H, då det hela skulle ske. En stor del av skriften ägnas åt beskrivningar av hur man skulle köra för att förflytta sig i staden efter omläggningen, både i skrift och i ritningar med färdriktningspilar på trafikplatser som Tegelbacken, Odenplan och Slussen. Inbladad finns en rättelse av feltryck; maskinskriven, kopierad och skuren i remsor. Måste varit retsamt det där, med tanke på skriftens genomarbetade och korrekta stil.

Högertrafikomläggningen var ingen liten sak att genomföra. Här fick man tänka länge och noga, beslutet togs i riksdagen 1963, i Stockholm tillsatte gatunämnden en särskild organisation, högertrafikutredningen, som startade sitt arbete 1964. Många stora trafikplatser skulle byggas om, signalanläggningar och vägmärken ändras, parkeringsautomater sättas upp. Men det som är mest intressant med skriften är inte högertrafikomläggningen utan den nya trafikplan som samtidigt infördes, som berörs marginellt i häftet men som innebar stora förändringar i stadsbilden.

En påtaglig förändring var att spårvagnarna försvann. Detta nämns med ett konstaterande om att ”högertrafikarbetena i Stockholm kompliceras i hög grad av att spårvägstrafiken i staden nedlägges dagen H”. Varför lades spårvagnarna egentligen ned? För att ge plats åt bilarna förmodligen. Skeppsbron kunde till exempel få sex filer när spårvagnarna togs bort.

En annan stor förändring var bygget av Centralbron som ”öppnas till dagen H med tre syd- och tre nordgående filer. Bron kommer att förmedla den genomgående trafiken till Söderleden och södra förorterna.”. Essingeleden som redan hade öppnats provisoriskt för vänstertrafik skulle färdigställas i full bredd. Samtidigt pågick arbetet med nytt trafiksystem på Tegelbacken, som dock inte var klart utan skulle ”lösas provisoriskt” på dagen H. Gatumarkeringarna bytte färg från gult till vitt.

Det som en nutida läsare slås av är den tro på bilismen som genomsyrar hela häftet, det är ingen diskussion om saken, det är bilen som gäller. Här kommer framtiden, bort med spårvagnarna. Fotgängare nämns bara vid något enstaka tillfälle i samband med trafiksignaler, cyklister talas det över huvud taget inte om. 1966 var tidsandan positiv, alla skulle få det bra, transporter skulle gå snabbt och smidigt. Det är lätt att föreställa sig hur gatunämndens personal planerade, ritade och funderade på hur den moderna staden skulle fungera på bästa sätt. Tanken var god. Men hemskt synd det där med Centralbron. Och spårvagnarna också, tycker

Den ofrivilliga portvaktskärringen

 

 

Hur går ni?

http://stockholmskallan.stockholm.se/post/29571

Bild från journalfilmen Kinografen - SF 2183

Kära grannar,

Hur går ni? Går ni bra?

Ja, hur går vi allihop? Går vi på samma sätt nu som för hundra år sedan? Titta på filmen från Stockholmskällan som visar en ständig ström av fotgängare på Kornhamnstorg 1913. Jag kanske inbillar mig men jag tycker att personerna i filmen går på ett annat sätt än vi gör i dag; långa steg, svängande armar, avslappnade axlar, effektivt men samtidigt lugnt. Man kommer fram när man kommer fram, helt enkelt.

Titta på de två vännerna som dyker upp i slutet av filmen, i armkrok med hattarna på sned. Eller familjen med barnen som vänder tillbaka och går förbi den fascinerande kinografen en gång till. Tänk på Hjalmar Söderbergs och August Strindbergs huvudpersoner som går fram och tillbaka över Stockholm, vart de ska, om så till ett möte med redaktören eller till kärestan. Att gå var det reguljära transportsättet, det var bara att knata på i rejäla skodon; fotgängarna ägde gatan.

Jag vill inte romantisera över svunna tider, bara konstatera att det var ett annat gatuliv och en annan slags närvaro på Kornhamnstorg för hundra år sedan. Och mer fjädring i stegen.

Högaktingsfullt,

Den ofrivilliga portvaktskärringen

Dansk cykelkultur

Kära grannar,

Hur går det med cyklingen så här i snöiga november?  Jag hade lyckan att besöka Köpenhamn förra helgen, det var lite gråkallt men barmark och fullt med cyklister som vanligt. Jag tog tillfället i akt att studera dem lite närmare.

Nästan alla cyklister sitter upprätt på gränsen till bakåtlutade på färgglada klassiska dam- och herrcyklar. Många har en korg på styret, eller en rejäl sittbrunn till barnen framtill. De kör i kappa, rock, täckjacka, kanske mössa och handskar.

Tempot är sansat men inte långsamt. Det är liksom ingen idé att hetsa fram för vid nästa korsning är det rött ljus igen och då stannar man. Alla stannar vid rött ljus. Fotgängarna går inte heller mot rött ljus, signalerna slår om snabbt så det blir inga longörer för någon. Cyklisterna stannar även när bussen stannar vid hållplats eftersom passagerarna stiger ut i cykelbanan. En cyklist som vill stanna håller upp handen som signal. Den som vill göra vänstersväng i en stor korsning gör stopptecken och stannar på andra sidan korsningen där hon väntar på att få grönt ljus åt andra hållet.

Jag hörde inga ringklockor eller svordomar, men såg däremot några som cyklade i bredd medan de höll hand och pratade. Det funkar också, cykelbanorna är breda och många. Hurra för dansk cykelkultur.

Bästa hälsningar

Den ofrivilla portvaktskärringen

dsc_0699 dsc_0689