Kategoriarkiv: Stockholm

Bevara lövholmen

15 maj 2021. Text och foto: Helena Larsson

När ska man riva, när ska man bygga nytt? När ska man bevara och vad ska man i så fall bevara? Vem bestämmer vad som är original? När ska man frysa tiden? Vilka arkitektoniska stilar är värdefulla och vilka är mindre viktiga att spara? Det är inga enkla frågor att besvara då tidsepoker på grund av att de är just tidsepoker tenderar att ligga lagrade på varandra.

Ett praktexempel är Lövholmen i Liljeholmen, det mest centrala industriområdet i Stockholm beläget mellan Liljeholmsviken, sjön Trekanten och Södertäljevägen. Där finns industribyggnader från hela 1900-talet, inte minst ett stort område tillhörande Beckers färgindustri och det kanske mest kända Cementas depå med sina karaktäristiska silor och cementbåtar, allt beläget på attraktiva strandtomter. Där planeras nu ett nytt bostadsområde för cirka 2000 bostäder, en del insprängda mellan befintliga byggnader, andra på bekostnad av att gamla industrier rivs. Området har prospekterats under lång tid och görs så fortfarande, men har även kommit en bit på väg. Förra året revs till exempel två av Beckers 60-talsfabriker vid Lövholmsvägen.

Hemma i Hornstull tog med kameran och gjorde en runda i området. Det var en vacker dag i mitten av maj, fortfarande coronalugnt men med en förväntan i luften om att nu vänder det. Fåglarna sjöng för full hals. Solen förmörkades emellanåt av grå molnflak, det var ljummet men inga insmickrande temperaturer. Kort sagt, det var perfekt. Redaktionen fick en uppenbarelse.

Stanna tiden, allt är exakt som det ska vara just nu; gör ingenting, riv inte mer, bygg inget nytt, låt det bara vara, renovera befintliga hus varsamt om det behövs. Industriområden kan vara höjden av skönhet. Gör ett industrimuseum av hela området. Riv inte cementdepån, riv inte kolsyrefabriken, riv inte nitrolackfabriken. Låt även de halvmoderna kontoren vara kvar. Lämna kvar grushögarna på rivningstomterna. Ibland faller allt på plats och är fulländat.

 

Skriv på listan mot rivning av nitrolackfabriken: https://www.skrivunder.com/riv_inte_nitrolack?uv=35976329

Hämta inspiration från ett industrimuseum i Essen i Tyskland: http://hemmaihornstull.se/industrisemester/

Häng med på ett besök hos Cementa i Lövholmen: http://hemmaihornstull.se/sa-fungerar-cementfabriken/

 

Beckers nitrolackfabrik planeras att rivas. Men sista ordet är inte sagt.
Här låg spredfabriken och nya färgfabriken, båda revs nyligen. I bakgrunden syns nitrolackfabriken, förbandsfabriken, färgfabriken och ångpannecentralen.
Färgfabriken hotades av rivning men räddades och är i dag utställningslokal och kafé.
Förfabrikens uteservering med utsikt mot Liljeholmsviken. Till vänster förbandsfabriken och till höger nitrolackfabriken.
Smedjan och kolsyrefabriken.
Beckers gamla huvudkontor.
Ångpannecentralen.
Lövholmsgränd.
Cementas depå i Lövholmen förser hela stockholmsområdet med cement. Den ska flytta till Värtahamnen för att ge plats åt bostäder.
Cementas industrispår.
Lågmäld funkis.
Västra stambanans godsstation på dåvarande Liljeholmens station hör också till området. I bakgrunden syns Liljeholmsbron och byggnader i Marievik.
Så gör även Point Liljeholmen från 1980-talet.
Utsikt mot Hornstull.
Utsikt mot Gröndals båtklubb.

Den gula staden

Som ett smycket tronar Carl Hårlemans observatorium högst uppe i Observatorielunden. Det byggdes 1748-1753 och fägades gulrosa med hjälp av järnvitriol.
Som ett smycket tronar Carl Hårlemans observatorium högst uppe i Observatorielunden. Det byggdes 1748-1753 och färgades gulrosa med hjälp av järnvitriol.

April 2016. Text och foto: Helena Larsson

1699 skrevs ett kungligt brev som uppmanade Stockholms invånare att måla sina hus gula. Brevet var författat av arkitekten Nicodemus Tessin den yngre, som med denna uppmaning ville få Stockholms byggnader att likna Frankrikes gula sandstenshus, som då var högsta mode. Den gula färgen var alltså ett sätt att imitera sten. Så etablerades den tradition som lever kvar än i dag.

Stockholm skimrar i olika varma nyanser, traditionen med gula fasader är stark i huvudstaden. Titta själv! Gå en promenad i Gamla stan, på Södermalm, i Vasastan, på Östermalm och bland funkishusen på Gärdet. Det drar åt skärt, skiftar i orange, lyser i gulvitt, ibland dämpas det ned en aning mot grått eller brunt. Men grundtonen är gul. Allt detta speglas i det omgivande vattnet och skapar en nästan fysisk upplevelse.

Gula fasader blev modernt på 1700-talet, det var ett sätt för arkitekterna att imitera de gula sandstenshus som de studerat på bildningsresor i Frankrike och Italien. 1699 skrevs ett kungligt brev, officiellt av Karl XII men författat av arkitekten Nicodemus Tessin den yngre (1654–1728), som uppmanade Stockholms invånare att måla sina hus gula. Stadsbilden ändrades efter detta relativt snabbt från grått och rött till gult.

Tessin själv föregick med gott exempel och lät måla sitt eget palats mitt emot Stockholms slott i en klar ljusgul färg. Alla hörnkedjor och fönsteromfattningar målades i grått. Gult och grått, ett slitstarkt stockholmsmode. Huset var färdigt år 1700 och står fortfarande kvar på Slottsbacken. Tessin d.y. var också delaktig i byggandet av Riksbankshuset på Järntorget som även det blev en lysande förebild för den nya färgsättningen.

Vilka färgpigment hade man då att tillgå? Karin Fridell Anter skriver i sin bok Utvändig färgsättning, att konsten att färgsätta hus är historien om det möjliga. Man hade ett begränsat urval av jordfärger att tillgå, i första hand ockra, terra och umbra, enkelt översatt gult, grått, brunt. I början av 1700-talet användes ockragul kalkfärg till Stockholms fasader, som exempelvis i det tidigare nämnda Tessinska palatset. Från mitten av århundradet dominerar den gulrosa järnvitriolen. Det var en apotekare Sahlberg i Stockholm som 1743 lyckades visa att man genom att blanda smält järnvitriol och kalkvatten kunde få fram en lämplig och hållbar gul färg.

En annan 1700-talsarkitekt som haft stort inflytande över Stockholms gula fasader är Carl Hårleman (1700–1753), som tog hem den då hypermoderna rokokon från Frankrike och översatte den till svenska förhållanden. Han ritade bland annat sommarnöjet Svindersvik i Nacka åt affärsmannen Claes Grill. Den smörgula byggnaden ligger på en terrass med utsikt mot vattnet på ena sidan och med en fruktträdgård på den andra. Lika slående, men i en annan kategori, är det rosagula observatorium som Carl Hårleman byggde 1748-53 på beställning av Kungliga Vetenskapsakademien för placering på en bergsknalle högst upp på Drottninggatan, som sedan dess kallas Observatoriekullen.

Kärleken till gula fasader har visat sig bära genom seklerna. 1800-talets byggboom kännetecknas av fasader som imiterar huggen sten med mycket reliefer. För att få det rätta skuggspelet var husen ofta enfärgade, gärna i olika gula nyanser. Även under funktionalismen på 30-talet användes gult. De renläriga föredrog visserligen vitt men ljusgult kunde accepteras.

Det är svårt att skriva om gula fasader utan att nämna juvelen i kronan, Stockholms slott, en byggnad vars färgsättning på senare tid har väckt mycket diskussioner. Men slottet är ju inte gult? Nej, inte nu, men det var det när det stod klart 1754.

Både Nicodemus Tessin d.y. och Carl Hårleman var ansvariga för utformandet av det kungliga slottet, Tessin ritade det och Hårleman genomförde det efter Tessins död.  Det tog totalt 57 år att färdigställa, från branden 1697 som förstörde det gamla slottet till det inflyttningsklara 1754. Mycket vatten hann rinna under broarna under den tiden, både Tessin och Hårleman avled och rådande stil ändrades från barock till rokoko.

Stockholms slott har renoverats och målats om ett antal gånger sedan 1700-talet. Just nu pågår en grundlig restaurering av fasaderna som beräknas vara klar först 2036. Frågan är vilken färg putsen ska få, blir det den ursprungliga färgen?

För att besvara den frågan måste man bestämma om det är färgen på Tessins norra länga, den som vetter mot Norrbro och var byggd redan före branden, eller Hårlemans fasad från 1754 som räknas som den ursprungliga. De hade nämligen olika färger.

Enligt arkivhandlingar inköptes på 1690-talet brun-ocker” och ”holländsk brunroot” till målning av norra längan. Brunroot är inget pigment utan betyder brunröd och betecknade olika järnoxider. Norra längan målades med detta tegelröd. Stendetaljer och hörn, som faktiskt utgör hälften av fasaden, målades i blyvitt, helt i enlighet med den italienska barocken som var Tessins inspiration. Man skulle kunna säga att det var en röd stuga med vita knutar. Våra traditionella faluröda hus har sin förebild i röda barockpalats med ljusa sandstensdekorationer – Riddarhuset är ett praktexempel på den stilen – men det dröjde ända till sekelskiftet 1900 innan den röda färgen hade slagit genom i hela landet. Innan dess var de timrade husen omålade. Sverige genomgick en totalförvandling på 1800-talet, från grått till rött; landet färgsattes.

Tessins fasadfärg var alltså tegelröd, men Hårleman valde gult. Han lät måla såväl puts som stendetaljer och fönstersnickerier i samma gula färg. Analyser har visat att kalkfärgen innehöll järnvitriol, röd ockra och krossat träkol, det sistnämnda för att dämpa kulören. Dessvärre fick Carl Hårleman aldrig se sitt monokroma slott färdigmålat, eftersom han avled 1753. Men under 150 år kunde stockholmarna blicka upp mot ett lysande gult slott på en av stadens högsta punkter. Lyskraften kan dock tänkas ha avtagit i takt med att fasaden blev allt mer nedsmutsad.

Kring sekelskiftet var en renovering av slottet nödvändig. Den ommålning som då gjordes har kritiserats för sin cigarrbruna färg, men har fått upprättelse på senare år. Den var ljusbeige från början men mörknade snabbt av luftföroreningar, en historia som upprepade sig i mitten av 1900-talet, då slottet återigen målades i en ljusbeige nyans men efter hand mörknade.  Nu står vi alltså här med ett murrigt slott i behov av ansiktslyftning. Blir det gult igen? Nej, slottsarkitekten Andreas Heymowski och hans rådgivare har kommit fram till att den nya fasadfärgen blir varmrosa, en färg som enligt Heymowski ska ligga nära Nicodemus Tessins ursprungliga intention. Rosa med en dragning åt gult således, det är slottets framtida färg.

Prästgatan i Gamla stan.
Prästgatan i Gamla stan.

Slottsarkitekt Nicodemus Tessin d.y. lät bygga detta ockragula palats till sig själv vid sekelskiftet 1700. Huset fungerade som en förebild för invånarna i Stockholm att måla sina hus gula. I dag är Tessinska palatset landshövningens residens.
Slottsarkitekt Nicodemus Tessin d.y. lät bygga detta ockragula palats till sig själv vid sekelskiftet 1700. Huset fungerade som en förebild för invånarna i Stockholm att måla sina hus gula. I dag är Tessinska palatset landshövningens residens.

Sommarnöjet Svindesvik i Nacka ritades av Carl Hårleman på 1740-talet. Putsen ströks i den högmoderna färgen gult.
Sommarnöjet Svindesvik i Nacka ritades av Carl Hårleman på 1740-talet. Putsen ströks i den högmoderna färgen gult.

Ljusa nyanser av gult och grått. Södra Bancohuset på Järntorget i Gamla stan byggdes 1675-1682 för Sveriges riksbank och infärgades med gul kalkputs.
Ljusa nyanser av gult och grått. Södra Bancohuset på Järntorget i Gamla stan byggdes 1675-1682 för Sveriges riksbank och infärgades med gul kalkputs.

Just nu pågår en omfattande fasadrenovering av Stockholms slott som beräknas ta 25 år. På den färdigrenoverade kommendantflygeln kan man se den varmrosa färg som hela slottet så småningom kommer att få.
Just nu pågår en omfattande fasadrenovering av Stockholms slott som beräknas ta 25 år. På den färdigrenoverade kommendantflygeln kan man se den varmrosa färg som hela slottet så småningom kommer att få.

Himmelrikets lusthus

Originalet. Emanuel Swedenborg byggde flera lusthus på sin malmgård på Södermalm. Den enda bevarade står i dag på Skansen.
Originalet. Emanuel Swedenborg byggde flera lusthus på sin malmgård på Södermalm. Det enda bevarade står i dag på Skansen.

Kopian. En replik av lusthuset uppfördes 1989 i kvarteret Mullvaden på Södermalm, inte långt från där originalet en gång stod.
Kopian. En replik av lusthuset uppfördes 1989 i kvarteret Mullvaden på Södermalm, inte långt från där originalet en gång stod.

April 2016. Text och foto: Helena Larsson

Det börjar med ett lusthus och slutar med en hel värld. Något slår an hos mig när jag läser om Emanuel Swedenborg (1688-1772) och hans trädgård. Om jag inte visste bättre skulle jag säga att jag blivit kär.

När Swedenborg är 55 år överger han naturvetenskapen till förmån för religionen. Han får uppenbarelser och talar med änglar, skriver drömdagbok och flyttar in i en malmgård på Södermalm. På vinden har han ett orangeri där han odlar blommor. I trädgården finns två lindalléer, en labyrint och buxbomsplantor klippta i form av lejon; här odlar han grönsaker, blommor och fruktträd. Han har en häst, en ko och en voljär med trastar.

I den plankomgärdade trädgården finns också ett trekantigt lusthus med speglar som reflekterar trädgården när man öppnar dörrarna. Där lindalléerna möts finns ytterligare ett lusthus med en altan på taket. Som om det inte är nog låter han bygga ett tredje lusthus längst ned i trädgården. Det är gulmålat med grå fönsterluckor. På väggarna klättrar murgröna och högst upp på nocken ståtar en spira med glob och stjärna. Det främre rummet har grönmålade tapeter och en dörr som leder in i en alkov med bokhyllor och en utsirad spegel. Via alkoven kommer man in i en tillbyggnad med ett bibliotek.

Men detta var på 1700-talet. I dag finns ingenting kvar av denna fantasieggande trädgård förutom det sistnämnda lusthuset som står på Skansen. Det är i en kopia av detta lusthus jag träffar Björn Sahlin, författare som i många år studerat och skrivit om Emanuel Swedenborg. Han låser upp, öppnar fönsterluckorna och sätter på värmen. Kopian byggdes 1989 inne på gården i kvarteret Mullvaden på Södermalm, inte långt från den plats där Swedenborgs malmgård ursprungligen låg.

På vägen dit har vi stannat på Mariatorget och tittat på bysten av Swedenborg som sattes upp 1978. Björn Sahlin tycker inte att skulpturen gör Swedenborg rättvisa. Reliefen på sockeln är han mer förtjust i och berättar vad den föreställer.

– Det är handlar om en liten flicka som har hört att Swedenborg kan se änglar, och ber honom berätta hur de ser ut. Han håller då upp en spegel framför henne och säger, ”Här ser du en ängel”.

Vilket är ganska logiskt om man tänker på Swedenborgs syn på korrespondenser i tillvaron; allt på jorden är dunkla avspeglingar av den andliga världen, av himlen. Han kallar sin trädgård ”himmelriket”, för där umgås man på ett jämlikt sätt och kan se förmögna personer skåla med luffare, precis som i himlen.

Swedenborg föddes 1688 och var uppfinnare, riksdagsman och tjänsteman på Bergskollegium. Omvändelsen som förändrar hans liv kommer i mitten av 1740-talet när han befinner sig på en krog i London. Då uppenbarar sig Gud för honom i form av en man som vänder sig till honom och säger, ”Ät inte så mycket!”

– Swedenborgs favoritmat var semlor. Det innebar på den tiden torra vetebullar som blöttes upp i varm mjölk. Till det drack han kaffe med mycket socker. Jag tror att Swedenborgs visioner till viss del berodde på undernäring. Vilket dock inte förändrar deras sanningsvärde, säger Björn Sahlin.

Efter uppenbarelsen säger Swedenborg upp sig från sin tjänst i Bergskollegium för att istället helt ägna sig åt den andliga världen. Han har dagliga besök av Gud och är uppe på nätterna och sover på förmiddagarna. Sina drömmar skriver han ner i Drömdagboken.

– Som jag ser det är Drömboken inte minst en gestaltning av Swedenborgs förhållande till sin far, biskopen Jesper Svedberg. Drömmarna speglar en mental frigörelse från den dominerande fadern så att sonen slutligen kan gå sin egen väg, säger Björn Sahlin.

Swedenborg gifter sig aldrig men skriver mycket om kärlek och äktenskap. Det ska bygga på ömsesidig böjelse, jämlikhet och behöver inte vara välsignat av en präst. Gissa var Carl Jonas Love Almqvist fick sin inspiration till Det går an från. Han är också synsk; 1759 när en stor brand rasar i Stockholm inte långt från hans malmgård befinner han sig i Göteborg men kan för sitt sällskap berätta precis vad som händer, när det händer. Och att branden släcktes två portar från hans hem, vilket verkligen skedde. Kyrkan ansåg att Swedenborg var galen och borde sättas på dårhus. Han ger därför ut sina teologiska böcker utomlands, skrivna på latin.

– Jag har ingenting emot galenskap. Men att prästerskapet försökte förklara honom sinnessjuk hade politiska och kyrkopolitiska motiv, säger Björn Sahlin.

Men låt oss återvända till lusthuset och trädgården. Vad gjorde han egentligen i lusthuset?

– Enligt trädgårdsmästarfrun som ibland tog emot besökare och visade dem runt, var det framför spegeln i lusthuset som Swedenborg fick sina uppenbarelser och visioner. Men hans granne och levnadstecknare Carl Robsahm tror att lusthuset byggdes för umgänge, för att ta emot gäster och bjuda på kaffe och bullar. Man vet inte säkert.

För Swedenborg är trädgården paradiset, bokstavligen. Enligt hans korrespondenslexikon är trädgården en bild för det av anden genomsyrade förnuftet. Att plantera är en andlig pånyttfödelse. Swedenborg var en mystiker och har i den egenskapen påverkat många författare och poeter. Kanske var han själv ytterst en poet. Balzac kallade honom Nordens Buddha. Internationellt är han en av de mest berömda svenskarna.

Själv blir jag knockad av hans livsstil, det är ju så här man ska leva; ha en inhägnad stadsträdgård full av tokiga uppfinningar; odla riddarsporrar, kronärtskockor och citron; sova och drömma; ha ett bibliotek där man sitter och skriver; resa till London med jämna mellanrum; få uppenbarelser, tala med änglar och äta semlor. Eller som Swedenborg själv menade, evigheten är redan här, himlen är ett tillstånd som vi bär inom oss, något som vi själva skapar.

 

 

Hammarbyslussen – Här möts Mälaren och Saltsjön

Hammarbyleden är en fem kilometer lång farled som förbinder Mälaren med Saltsjön, från Hornstull till Danvikstull. Den invigdes 1930 och var ett jätteprojekt som inkluderade fyra nya broar. Alla som åker Hammarbyleden måste slussa vid Hammarbyslussen.

Maj 2016. Text och foto: Helena Larsson

Mats Collin öppnar Skansbron från brotornet. Här uppe är det så nära att man inte kan ha fönstret öppet när broklaffarna går upp.
Mats Collin öppnar Skansbron från brotornet. Här uppe är det så nära att man inte kan ha fönstret öppet när broklaffarna går upp.

Kristoffer Delberger tar emot slussavgiften. Hans bästa råd till ovana slussare är att ta det lugnt, personalen hjälper till.
Kristoffer Delberger tar emot slussavgiften. Hans bästa råd till ovana slussare är att ta det lugnt, personalen hjälper till.

Liljeholmsbron öppnas via fjärrstyrning från Hammarbyslussen.
Liljeholmsbron öppnas via fjärrstyrning från Hammarbyslussen.

Det är en förtrollad kväll i maj med doft av nyutslagen lind. Jag cyklar långsamt längs Årstaviken. Nere vid Eriksdalsbadet blir jag omkörd av en elmoped, det visar sig vara Mats Collin, sluss- och brovakt vid Hammarbyslussen som jag strax ska träffa. Med moppen kan hamnarbetarna snabbt ta sig längs kajen till Stadsgården, om det skulle behövas. Mats Collin jobbar i kväll tillsammans med Kristoffer Delberger. De började 16.30 och jobbar till 23.30. Det är Mats och Kristoffers uppgift att slussa i Hammarbyslussen, öppna Skansbron och, via fjärrstyrning, öppna Liljeholmsbron.

Hamnkontoret från 1921 har blå markiser över fönstren mot kanalen och ett koppartak omsorgsfullt dekorerat med en knopp längst upp, som ett tecken på den vikt man lade vid staden funktionella byggnader i början av seklet. I direkt anslutning till Skansbron ligger tornet där bron kan öppnas manuellt. Längs slusskajen finns gula pollare, på insidan av slussdiket hänger blå trossar för båtförarna att hålla fast i under slussningen. Men förtöj för guds skull inte vid dem, då blir du hängande när vattennivån sjunker. Över Hammarbyslussen på högre nivå än Skansbron löper dessutom både Skanstullsbron som Johanneshovsbron. En sluss och tre broar på ungefär samma plats, alltså.

– Välkomna, kör in till babord, på vänster sida, meddelar Mats Collin i högtalare till de väntande båtarna från Mälaren.

Han säger ”på vänster sida” för säkerhets skull, alla båtförare vet inte vad babord betyder. En del kan vara ute på sin första tur. Men så här tidigt på våren är det många vana seglare som ska flytta sin båt från Mälaren ut till sommarviste i skärgården. Då kan slussvakten till och med kosta på sig att låta dem att köra innan de kilformade slussportarna är helt öppna.

– Det kan man inte göra under högsäsong. Då får de snällt vänta, annars händer det att de kör in i portarna. En del kan vara ganska stressade över att slussa, någon gång har en segelbåt börjat köra innan Skansbron är öppen och åkt in i bron med masten, så att de studsat tillbaka. Men vi försöker hjälpa dem så gott vi kan. Det roligaste med det här jobbet är alla människor man träffar, säger Kristoffer Delberger innan han springer ut för att ta betalt.

Det kostar 180 kronor att slussa, eller 900 kronor för ett säsongskort. Yrkestrafiken har avtal och faktureras. Man betalar bara när man åker ut i Saltsjön, in i Mälaren är det gratis. Händer det att båtförare ramlar i? Jo, det har både Mats och Kristoffer varit med om, men det är sällsynt. Det klassiska plurret är att hålla i kajkanten medan båten glider ut.

Det är en jämn ström av båtar i båda riktningarna. Bron öppnas med datorprogram och bildskärmar, medan slussen öppnas manuellt med en knappanel. Det knastrar till i radion: ”Hammarbyslussen från Molly”. Molly är en slags flytande festvåning. De är stammisar och förvarnar att de är på ingång. Andra reguljära sommarbåtar är Stockholms Ström och Delfinbåtarna som kör turister runt Stockholm. Sen är det yrkestrafiken som kör året runt; Jehander, Solskär, Nordanvind och Josefin för att nämna några.

– Yrkestrafiken meddelar åtta minuter innan de är framme, då kan vi öppna slussen så att det matchar deras körning. De kan slå av på farten, men vill helst inte stanna för då kan de börja driva, säger Mats Collin.

Varje säsong friskar hamnarbetarna upp sina kunskaper och öppnar både Skansbron och Liljeholmsbron manuellt från respektive brotorn. Det gör de för att få bort TV-spelkänslan som kan infinna sig om man sitter mycket framför datorskärmarna. I dag ska Mats öppna Skansbron från tornet. Där uppe är man så nära att man inte kan ha fönstret öppet när broklaffarna går upp. Först slår Mats av fjärrstyrningen, sedan använder han knapparna i den följd de är monterade; rött ljus, signal, bomfällning, broöppning. Mats säger att det är idiotsäkert, det går inte att trycka på en knapp som inte står på tur. Här känns det att det är på riktigt, man hör signalen och erfar en vibration när fällbrons stift låser ihop klaffarna efter nedfällning.

Liljeholmsbron öppnar en gång i timmen, på halvslag. 18.30 denna kväll var det ingen som ville igenom men 19.30 blir det öppning. Kristoffer övervakar bron via bildskärmar och inväntar rött ljus vid Hornsgatan så att trafikflödet avstannar innan han slår på stoppsignaler och fäller bommarna. Han inväntar snällt stressade människor som chansar och rusar över när signalen ljuder. Joggare är tydligen värst. Andra kanske ser det som ett välkommet avbrott med tillfälle att luta sig mot räcket och titta på utsikten. När det är över och trafiken rullar på igen framträder cyklisterna som sirliga silhuetter i motljuset. Sista ordinarie öppning är 23.30, behöver en båt komma igenom efter det ringer de telefonnumret på ljusskylten och kan få en broöppning fjärrstyrd från bevaknings- och trafikcentralen i Frihamnen.

Klockan 20.30 har cirka 180 båtar registrerats för genomfart i Hammarbyslussen denna dag. Alla flytetyg som slussas registreras, förutom en och annan svanfamilj som passar på att guppa igenom när slussportarna öppnas.

-Det här är sjöfartens Essingeled. Under högsäsong kan det vara 1000 båtar på en helg, kanske blir det ännu fler i sommar när Karl Johan-slussen är stängd, säger Mats Collin.