Alla inlägg av Helena

Smart transport eller skräp?


Upp som en sol, ned som en pannkaka. Hemma i Hornstull har följt några elsparkstöttingars öde vid ett cykelställ i Hornstull. Följ den rafflande utvecklingen.

12 mars på morgonen.
12 mars på kvällen.
13 mars.
14 mars på morgonen.
14 mars på kvällen.
15 mars.
16 mars.
17 mars.
18 mars.
19 mars.
20 mars.
21 mars.
22 mars.
24 mars.

kissträdets klagan

jag är sur

de tror att ingen ser

när de gömmer sig bakom mig 

och lättar på trycket

men jag ser dem, jag ser allt

 

jag står på slänten

vid Liljeholmskanalen

och har gjort så länge

 

det är fint här

solen går ner över cementfabriken och Gröndal

långt bort gnistrar Essingeleden

flygplan lyfter och landar från Bromma

 

de tror att ingen ser, men jag ser allt

jag ser uteliggare som sover under mig

jag ser cykeltjuvar och skräpdumpare

jag ser husklottrare och felparkerare

jag ser ostadiga nattvandrare

 

det är fint och trevligt här

men jag är sur

jag hörde om två populära kissträd i Köpenhamn

som inte överlevde försurningarna

och fick bytas ut

 

så illa är det inte här

jag lever och förökar mig

jag låter ibland mina tyngsta grenar

knäckas och falla

så att de seglar iväg och blir nya träd

 

här står jag och surnar till

ändå breder jag ut mina skyddande grenar

över allt och alla

jag är trots allt ett stolt pilträd

Ditlevsens Köpenhamn

Text och foto: Helena Larsson

En resa till barndomens gata

Barndomens gata av Tove Ditlevsen (1917-1976) kom ut 1948 och handlar om flickan Ester i tjugo- och trettiotalets Köpenhamn. Romanen är inte självbiografisk men är en realistisk skildring av livet på Vesterbro, där Tove Ditlevsen själv växte upp.

Enligt Ditlevsen handlar boken om miljöns, ”gatan” som hon kallar det, genomgripande påverkan på en människas karaktär och öde.  Ester längtar bort men upptäcker så småningom att det inte går att fly från den miljö som präglat henne.

Till glädje för den som vill gå i Esters fotspår finns många verkliga gator namngivna i romanen. Varför inte göra just det, åka till Köpenhamn och använda boken som en reseguide? Det är enkelt, allt som behövs är sköna skor och en karta. Ta Tove i handen och låt henne visa dig Vesterbro; även om livet ser annorlunda ut i dag finns gatorna och husen kvar.

Amerikavej

En kall söndagsmorgon skickar Esters mamma iväg henne för att i hemlighet köpa gårdagens bröd hos bagaren på Amerikavej, men hon får den nyfikna grannflickan Ellen i hasorna. Hon klarar sig ur det hela med en spirituell lögn.

Enghavevej

Hos Järn-Madsen på Enghavevej säljer Ester stulna tomflaskor.

Enghaveplads

På Enghaveplads står Ester och hennes bästa kompis Lisa och skrattar så att tårarna rinner efter att ha busat med ett butiksbiträde.

När Ditlevsen liknar ”gatan” vid en flicka som ligger på rygg över Vesterbro har hon sitt gröna och oskyldiga huvud på Enghaveplads och de lättsinniga benen utsträckta mot järnvägsstationen.

Istedgade

Sent på eftermiddagen driver Ester och Lisa omkring i trängseln bland husmödrarna på Istedgade.

Absalonsgade

När de bestämmer sig för att något spännande måste hända innan de går hem, snattar de kex och choklad i en affär på Absalonsgade. Ester vågar inte själv men är med och delar på bytet.

Istedgade

Då Esters mamma berättar vilken adress de bor på är hon snabb att tillägga att de bor på den trevliga delen av gatan, det vill säga närmare Vesterbrogade än Istedgade.

Vesterbrogade

Här bor de som luktar gott och har fina pälsar, tänker Ester när hon kommer ut på den breda, ljusa Vesterbrogade. Senare får hon jobb på ett pensionat här.

Victoriagade

Esters fastlagsrasslande hos en rik familj på Victoriagade börjar i övermod men slutar i förödmjukelse då det bara gör hennes egen fattigdom tydligare.

Dannebrogsgade

Ester går på bio med sin bror på Dannebrogsgade. Upplevelsen får henne att drömma om en annan värld.

Svendsgade

På polisstationen på Svendsgade anmäler Esters mamma den rödhåriga blottaren som skrämt livet ur Ester hela hennes barndom.

Hedebygade

Hedebygade nämns inte i boken, men det var här Tove Ditlevsen bodde som barn.

Tove Ditlevsens plads

I närheten av Hedebygade ligger ett torg uppkallat till minne av författaren.

Tove Ditlevsen är begravd på Västra kyrkogården i Köpenhamn. När hon begravdes kantades gatorna av sörjande.

Lyckligt lottad

Hemma i Hornstull har promenerat bland kolonilotterna i Tanto under Kristi himmelsfärdshelgen. Högtrycket höll i sig, trastarna sjöng, kolonisterna vände sig mot jorden och tulpanerna strävade mot himlen.

Under första världskriget förekom spontanodling på Tantoberget. Strax efter kriget anlade staden flera koloniområden på berget, i dag finns flera hundra lotter i området. Från början handlade det om mat och överlevnad, nu är det snarare ren odlingsglädje, men lyckan var nog densamma då som nu. Och utsikten är gratis.

Foto: Helena Larsson

 

Den glömda parken

Text och foto: Helena Larsson

November 2017

Om jag säger Pålsundsparken tänker du kanske på gräsmattan mellan Reimersholms- och Pålsundsbron, men parken är mycket större än så. Den klättrar över klipporna hela vägen mellan Heleneborgsgatan och Söder Mälarstrand och bjuder på både okända konstverk och storslagen utsikt.                                                          Den välkända delen av Pålsundsparken med ett populärt utegym.Lekdelfinen på andra sidan Bergsundsgatan var en gåva till barnen 1956.På platån ovanför delfinen finns en stadsodling som för närvarande ligger i vintervila.Liksom Lasse i Parken.Men den som tittar noga kan se att det har varit sulorna i taket under sommaren.Uppe vid Långholmsgatan finns en muromgärdad terrass med bänkar att vila benen på. Så här i november är det ingen trängsel precis men någon har i alla fall varit här.Kanske passade samma person på att studera vad som måste vara en av Stockholms minsta och mest okända skulpturer, Yngve Anderssons fågelbad.Vid systerterrassen på andra sidan Långholmsgatan är det rosor och tuppfajt.På Söder Mälarstrand 111 ligger Heleneborg, huvudbyggnaden till det som en gång var Heleneborgs malmgård, en vidsträckt egendom med anor från 1600-talet. Här fanns tobakspinneri och piptillverkning innan industrierna tog över på 1800-talet. Självaste Alfred Nobel var här och sprängde verkstan i luften. Gården fick sitt namn efter hustrun till en av ägarna, samma Helena som i förlängningen även fick ge Heleneborgsgatan sitt namn. På andra sidan Heleneborg börjar den glömda parken… …med en liten uppförsbacke… …till den första utsiktsplatsen… …med utsikt mot Mälarvarvet på Långholmen.Mer trappor……leder till nästa stopp med kungsholmsutsikt.Strax nedanför höjden finns spår av ett stenbrott där fångar från Långholmsfängelset bröt gatsten på 1830-talet.Baksidan, eller framsidan, av Heleneborgsgatan 10.

Tack, det går fint, jag har bra grepp om stenen.Stadshusspaning vid Pålsundsparkens slut.

 

I Christopher Isherwoods fotspår

Text och foto: Helena Larsson

Farväl till Berlin av Christopher Isherwood kom ut 1939 och är en skildring av den tyska huvudstaden under Weimarrepublikens sista år innan Hitler tar makten. Boken har inspirerat till ett flertal pjäser och inte minst till filmen Cabaret.

Invånarna i staden är alla påverkade av de oroliga tiderna och gör vad de kan för att parera den politiska och ekonomiska utvecklingen. Huvudpersonen själv, en engelsk författare vid namn Christopher Isherwood som försörjer sig på att ge språklektioner, kan till slut inte längre stanna kvar i Berlin.

Verket var från början tänkt att bli mer omfattande och få titeln The Lost, men gavs istället ut som en novellsamling under namnet Goodbye to Berlin. Båda titlarna är talande. Farväl till Berlin är ett avsked både till en stad och till en förlorad tid. Finns några av platserna och byggnaderna från skildringen kvar i dag? Inte mycket, visar det sig.

Boken börjar med att berättaren tittar ut genom fönstret från sitt hyresrum hos Fraulein Schröder vid Nollendorfplatz. ”…den djupa, högtidliga, massiva gatan…smutsig stuck med arabesker och heraldiska emblem under skuggor av framtunga, balkongförsedda fasader…hus som skamfilade, monumentala kassaskåp, fullproppade med sjaskiga värdesaker och begagnade möbler från en bankrutterad medelklass.” Kanske bodde han i detta hus på Motzstrasse?

Eller i det här, även det på Motzstrasse? ”Den säregna lukten i det här rummet när kakelugen är tänd och fönstren stängda finner jag inte alldeles obehaglig; en blandning av rökelse och gamla bullar. Den stora kakelugnen är praktfullt målad, som ett altare. Tvättstället liknar ett gotiskt relikskrin”

Genom en vän blir Isherwood bekant med Sally Bowles, en ung kvinna med pillerburkhatt och grönt nagellack som sjunger på barer och har skådespelardrömmar. En dag går Christopher ut för att höra henne sjunga. ”Lady Windermere var en kvasibohemisk bar vid Tauentzienstrasse”. I dag finns inga spår kvar av baren, eller några gamla byggnader över huvud taget.

Senare blir Christopher inviterad på te hemma hos Sally. ”Hon bodde långt neråt Kurfürstendamm, på den sista ödsliga sträckan som går mot Halensee.”

En kväll går de på bio på Bülowstrasse. Något som liknar en bio är svårt att hitta där i dag, men tunnelbanan såg de kanske på sin promenad efter filmen, den fanns där på 30-talet.

När Christopher Isherwood får ont om pengar blir han inneboende hos familjen Nowak på Wassertorstrasse i Hallesches Tor. ”Det var en trång, sjaskig gata, belagd med kullerstenar och den vimlade av sprattlande och skrikande barn.” I dag är det lugnare på Wassertorstrasse.

De bor fem personer, sex med Christopher, i en tvårummare på vinden. ”Vardagsrummet hade ett sluttande tak översållat med gamla fuktfläckar…lägenheten var så full av möbler att man måste pressa sig fram sidledes…en kväljande doft av margarinstekt potatis fyllde lägenheten.” Det här är ett av de få gamla husen på Wassertorstrasse i dag.

På natten ligger han vaken och lyssnar på alla ljud i ”denna enorma mänskliga kaningård”…och hör hur grannnen går ned för trappan till nattskiftet. 

Christopher Isherwood blir även bekant med familjen Landauer som äger ett stort varuhus. ”Landauers var en kolossal byggnad i stål och glas inte långt från Potsdamer Platz.” Även i dag finns stål och glas på Potsdamer Platz, men från ett beydligare senare datum.

Boken slutar med att Isherwood går en morgonpromenad då ”Hitler är herre över staden” och funderar på vad han varit med om, ”…människorna på trottoaren och tehuvekupolen på Nollendorfstationen har en underlig välbekant atmosfär, en slående likhet med någonting man minns som normalt…förr i tiden”