April 2016. Text och foto: Helena Larsson

Det börjar med ett lusthus och slutar med en hel värld. Något slår an hos mig när jag läser om Emanuel Swedenborg (1688-1772) och hans trädgård. Om jag inte visste bättre skulle jag säga att jag blivit kär.

När Swedenborg är 55 år överger han naturvetenskapen till förmån för religionen. Han får uppenbarelser och talar med änglar, skriver drömdagbok och flyttar in i en malmgård på Södermalm. På vinden har han ett orangeri där han odlar blommor. I trädgården finns två lindalléer, en labyrint och buxbomsplantor klippta i form av lejon; här odlar han grönsaker, blommor och fruktträd. Han har en häst, en ko och en voljär med trastar.

I den plankomgärdade trädgården finns också ett trekantigt lusthus med speglar som reflekterar trädgården när man öppnar dörrarna. Där lindalléerna möts finns ytterligare ett lusthus med en altan på taket. Som om det inte är nog låter han bygga ett tredje lusthus längst ned i trädgården. Det är gulmålat med grå fönsterluckor. På väggarna klättrar murgröna och högst upp på nocken ståtar en spira med glob och stjärna. Det främre rummet har grönmålade tapeter och en dörr som leder in i en alkov med bokhyllor och en utsirad spegel. Via alkoven kommer man in i en tillbyggnad med ett bibliotek.

Men detta var på 1700-talet. I dag finns ingenting kvar av denna fantasieggande trädgård förutom det sistnämnda lusthuset som står på Skansen. Det är i en kopia av detta lusthus jag träffar Björn Sahlin, författare som i många år studerat och skrivit om Emanuel Swedenborg. Han låser upp, öppnar fönsterluckorna och sätter på värmen. Kopian byggdes 1989 inne på gården i kvarteret Mullvaden på Södermalm, inte långt från den plats där Swedenborgs malmgård ursprungligen låg.

På vägen dit har vi stannat på Mariatorget och tittat på bysten av Swedenborg som sattes upp 1978. Björn Sahlin tycker inte att skulpturen gör Swedenborg rättvisa. Reliefen på sockeln är han mer förtjust i och berättar vad den föreställer.

– Det är handlar om en liten flicka som har hört att Swedenborg kan se änglar, och ber honom berätta hur de ser ut. Han håller då upp en spegel framför henne och säger, ”Här ser du en ängel”.

Vilket är ganska logiskt om man tänker på Swedenborgs syn på korrespondenser i tillvaron; allt på jorden är dunkla avspeglingar av den andliga världen, av himlen. Han kallar sin trädgård ”himmelriket”, för där umgås man på ett jämlikt sätt och kan se förmögna personer skåla med luffare, precis som i himlen.

Swedenborg föddes 1688 och var uppfinnare, riksdagsman och tjänsteman på Bergskollegium. Omvändelsen som förändrar hans liv kommer i mitten av 1740-talet när han befinner sig på en krog i London. Då uppenbarar sig Gud för honom i form av en man som vänder sig till honom och säger, ”Ät inte så mycket!”

– Swedenborgs favoritmat var semlor. Det innebar på den tiden torra vetebullar som blöttes upp i varm mjölk. Till det drack han kaffe med mycket socker. Jag tror att Swedenborgs visioner till viss del berodde på undernäring. Vilket dock inte förändrar deras sanningsvärde, säger Björn Sahlin.

Efter uppenbarelsen säger Swedenborg upp sig från sin tjänst i Bergskollegium för att istället helt ägna sig åt den andliga världen. Han har dagliga besök av Gud och är uppe på nätterna och sover på förmiddagarna. Sina drömmar skriver han ner i Drömdagboken.

– Som jag ser det är Drömboken inte minst en gestaltning av Swedenborgs förhållande till sin far, biskopen Jesper Svedberg. Drömmarna speglar en mental frigörelse från den dominerande fadern så att sonen slutligen kan gå sin egen väg, säger Björn Sahlin.

Swedenborg gifter sig aldrig men skriver mycket om kärlek och äktenskap. Det ska bygga på ömsesidig böjelse, jämlikhet och behöver inte vara välsignat av en präst. Gissa var Carl Jonas Love Almqvist fick sin inspiration till Det går an från. Han är också synsk; 1759 när en stor brand rasar i Stockholm inte långt från hans malmgård befinner han sig i Göteborg men kan för sitt sällskap berätta precis vad som händer, när det händer. Och att branden släcktes två portar från hans hem, vilket verkligen skedde. Kyrkan ansåg att Swedenborg var galen och borde sättas på dårhus. Han ger därför ut sina teologiska böcker utomlands, skrivna på latin.

– Jag har ingenting emot galenskap. Men att prästerskapet försökte förklara honom sinnessjuk hade politiska och kyrkopolitiska motiv, säger Björn Sahlin.

Men låt oss återvända till lusthuset och trädgården. Vad gjorde han egentligen i lusthuset?

– Enligt trädgårdsmästarfrun som ibland tog emot besökare och visade dem runt, var det framför spegeln i lusthuset som Swedenborg fick sina uppenbarelser och visioner. Men hans granne och levnadstecknare Carl Robsahm tror att lusthuset byggdes för umgänge, för att ta emot gäster och bjuda på kaffe och bullar. Man vet inte säkert.

För Swedenborg är trädgården paradiset, bokstavligen. Enligt hans korrespondenslexikon är trädgården en bild för det av anden genomsyrade förnuftet. Att plantera är en andlig pånyttfödelse. Swedenborg var en mystiker och har i den egenskapen påverkat många författare och poeter. Kanske var han själv ytterst en poet. Balzac kallade honom Nordens Buddha. Internationellt är han en av de mest berömda svenskarna.

Själv blir jag knockad av hans livsstil, det är ju så här man ska leva; ha en inhägnad stadsträdgård full av tokiga uppfinningar; odla riddarsporrar, kronärtskockor och citron; sova och drömma; ha ett bibliotek där man sitter och skriver; resa till London med jämna mellanrum; få uppenbarelser, tala med änglar och äta semlor. Eller som Swedenborg själv menade, evigheten är redan här, himlen är ett tillstånd som vi bär inom oss, något som vi själva skapar.