Alla inlägg av Helena

Den glömda parken

Text och foto: Helena Larsson

November 2017

Om jag säger Pålsundsparken tänker du kanske på gräsmattan mellan Reimersholms- och Pålsundsbron, men parken är mycket större än så. Den klättrar över klipporna hela vägen mellan Heleneborgsgatan och Söder Mälarstrand och bjuder på både okända konstverk och storslagen utsikt.                                                          Den välkända delen av Pålsundsparken med ett populärt utegym.Lekdelfinen på andra sidan Bergsundsgatan var en gåva till barnen 1956.På platån ovanför delfinen finns en stadsodling som för närvarande ligger i vintervila.Liksom Lasse i Parken.Men den som tittar noga kan se att det har varit sulorna i taket under sommaren.Uppe vid Långholmsgatan finns en muromgärdad terrass med bänkar att vila benen på. Så här i november är det ingen trängsel precis men någon har i alla fall varit här.Kanske passade samma person på att studera vad som måste vara en av Stockholms minsta och mest okända skulpturer, Yngve Anderssons fågelbad.Vid systerterrassen på andra sidan Långholmsgatan är det rosor och tuppfajt.På Söder Mälarstrand 111 ligger Heleneborg, huvudbyggnaden till det som en gång var Heleneborgs malmgård, en vidsträckt egendom med anor från 1600-talet. Här fanns tobakspinneri och piptillverkning innan industrierna tog över på 1800-talet. Självaste Alfred Nobel var här och sprängde verkstan i luften. Gården fick sitt namn efter hustrun till en av ägarna, samma Helena som i förlängningen även fick ge Heleneborgsgatan sitt namn. På andra sidan Heleneborg börjar den glömda parken… …med en liten uppförsbacke… …till den första utsiktsplatsen… …med utsikt mot Mälarvarvet på Långholmen.Mer trappor……leder till nästa stopp med kungsholmsutsikt.Strax nedanför höjden finns spår av ett stenbrott där fångar från Långholmsfängelset bröt gatsten på 1830-talet.Baksidan, eller framsidan, av Heleneborgsgatan 10.

Tack, det går fint, jag har bra grepp om stenen.Stadshusspaning vid Pålsundsparkens slut.

 

I Christopher Isherwoods fotspår

Text och foto: Helena Larsson

Farväl till Berlin av Christopher Isherwood kom ut 1939 och är en skildring av den tyska huvudstaden under Weimarrepublikens sista år innan Hitler tar makten. Boken har inspirerat till ett flertal pjäser och inte minst till filmen Cabaret.

Invånarna i staden är alla påverkade av de oroliga tiderna och gör vad de kan för att parera den politiska och ekonomiska utvecklingen. Huvudpersonen själv, en engelsk författare vid namn Christopher Isherwood som försörjer sig på att ge språklektioner, kan till slut inte längre stanna kvar i Berlin.

Verket var från början tänkt att bli mer omfattande och få titeln The Lost, men gavs istället ut som en novellsamling under namnet Goodbye to Berlin. Båda titlarna är talande. Farväl till Berlin är ett avsked både till en stad och till en förlorad tid. Finns några av platserna och byggnaderna från skildringen kvar i dag? Inte mycket, visar det sig.

Boken börjar med att berättaren tittar ut genom fönstret från sitt hyresrum hos Fraulein Schröder vid Nollendorfplatz. ”…den djupa, högtidliga, massiva gatan…smutsig stuck med arabesker och heraldiska emblem under skuggor av framtunga, balkongförsedda fasader…hus som skamfilade, monumentala kassaskåp, fullproppade med sjaskiga värdesaker och begagnade möbler från en bankrutterad medelklass.” Kanske bodde han i detta hus på Motzstrasse?

Eller i det här, även det på Motzstrasse? ”Den säregna lukten i det här rummet när kakelugen är tänd och fönstren stängda finner jag inte alldeles obehaglig; en blandning av rökelse och gamla bullar. Den stora kakelugnen är praktfullt målad, som ett altare. Tvättstället liknar ett gotiskt relikskrin”

Genom en vän blir Isherwood bekant med Sally Bowles, en ung kvinna med pillerburkhatt och grönt nagellack som sjunger på barer och har skådespelardrömmar. En dag går Christopher ut för att höra henne sjunga. ”Lady Windermere var en kvasibohemisk bar vid Tauentzienstrasse”. I dag finns inga spår kvar av baren, eller några gamla byggnader över huvud taget.

Senare blir Christopher inviterad på te hemma hos Sally. ”Hon bodde långt neråt Kurfürstendamm, på den sista ödsliga sträckan som går mot Halensee.”

En kväll går de på bio på Bülowstrasse. Något som liknar en bio är svårt att hitta där i dag, men tunnelbanan såg de kanske på sin promenad efter filmen, den fanns där på 30-talet.

När Christopher Isherwood får ont om pengar blir han inneboende hos familjen Nowak på Wassertorstrasse i Hallesches Tor. ”Det var en trång, sjaskig gata, belagd med kullerstenar och den vimlade av sprattlande och skrikande barn.” I dag är det lugnare på Wassertorstrasse.

De bor fem personer, sex med Christopher, i en tvårummare på vinden. ”Vardagsrummet hade ett sluttande tak översållat med gamla fuktfläckar…lägenheten var så full av möbler att man måste pressa sig fram sidledes…en kväljande doft av margarinstekt potatis fyllde lägenheten.” Det här är ett av de få gamla husen på Wassertorstrasse i dag.

På natten ligger han vaken och lyssnar på alla ljud i ”denna enorma mänskliga kaningård”…och hör hur grannnen går ned för trappan till nattskiftet. 

Christopher Isherwood blir även bekant med familjen Landauer som äger ett stort varuhus. ”Landauers var en kolossal byggnad i stål och glas inte långt från Potsdamer Platz.” Även i dag finns stål och glas på Potsdamer Platz, men från ett beydligare senare datum.

Boken slutar med att Isherwood går en morgonpromenad då ”Hitler är herre över staden” och funderar på vad han varit med om, ”…människorna på trottoaren och tehuvekupolen på Nollendorfstationen har en underlig välbekant atmosfär, en slående likhet med någonting man minns som normalt…förr i tiden”

Industrisemester

Text och foto: Helena Larsson

Rostiga rör, bruna tegelbyggnader, schakt, skorstenar, igenvuxna järnvägsspår, silor och bassänger. Kan det vara något? Ja, det kan det. Den nedlagda kolgruvan Zollverein i Ruhrområdet i Tyskland än numera ett världsarv och en dröm för industriromantiker, och för alla andra som har smak för stora stålkonstruktioner och funktionella byggnader.

Hela anläggningen ter sig tämligen obegriplig vid en första anblick men kräver egentligen ingen förklaring, den nedlagda fabriken äger en storslagenhet som inte behöver förstås utan bara upplevas. Trots det klarnar det ändå något efter en stund; här finns schakt XII med tillhörande byggnad för hantering av det uppforslade kolet, en annan byggnad – som för en svensk har det trevliga namnet kokeriet – där kolet inte kokades utan tvättades – och längre bort ytterligare ett schakt. Så ser det ut i stora drag.

Nu är det dock mer än en nedlagd industri. Man har bytt kol mot kultur. Den gamla kolgruvan inrymmer numera Ruhrmuseet, där besökaren först transporteras 21 meter upp och sedan arbetar sig ner genom byggnaden samma väg som kolet en gång gick. Museet är ytterst påkostat och berättar om områdets historia sedan 300 miljoner år tillbaka då kolet en gång bildades. Dessutom finns tillfälliga utställningar. Det är mycket att ta in, att se både utsida och insida kräver en heldag, men det finns trevliga serveringar att vila benen på.

Zollverein ligger i Essen, tio minuters spårvagnstur från centrum. Det första besökaren möts av är den mäktiga kranen till schakt XII.Den som orkar ta sig upp till taket på 45 meters höjd belönas med utsikt över området.
Ingen aning om vad det här är, men snyggt är det.Även i silhuett.Die kokerei är den mest spektakulära byggnaden. Här tvättades kolet. Sen fick det åka pariserhjul.Samma byggnad sedd ur annan synvinkel. Lägg märke till vattnet.Årets färg är blekt rostrosa.Med dragning åt rödbrunt.I kokeriet finns ett café där man kan äta potatissoppa med korv och dricka pilsner.Eller bada.En till synes omotiverad anordning mitt i en dunge.Grönskan tar över.Hyperfunktionellt.Stilstudie i centralhallen.En stålblå skönhet.Allt är inte kol och stål i området. Det finns hallon också.

När västra stambanan gick via Hornstull

När järnvägen kom till Stockholm 1860 var Södra station slutstation för resenärer söderifrån. Banan hade också en annan sträckning över Södermalm än idag. Här gör vi ett försök att gå i den gamla västra stambanans spår från Medborgarplatsen till Hornstull.

Text och nytagna foton: Helena Larsson

Promenaden börjar på Medborgarplatsen, som då hette Södra Bantorget. Stationsbyggnaderna låg i närheten av husen i fonden. Vi går rakt fram över torget och ner för trappan mellan husen.

Stationshuset sågs som ett provisorium då man istället ville lägga krutet på centralstationen som skulle byggas när sammanbindningsbanan mellan den södra och norra stationen var klar några år senare. Vykort från början av 1900-talet.

Utsikt över Södra stationsområdet 1896. Det enda hus som idag finns kvar av  de ursprungliga stationsbyggnaderna är det så kallade tegelhuset som var tjänstebostad och skymtar bakom träden i mitten av bilden. Källa: Stockholmskällan, fotograf okänd.

Fatbursparken. Här låg den sumpiga Fatburssjön som äntligen kunde fyllas igen när järnvägen skulle anläggas.

Vi tuffar Bangårdsgatan fram.

1926 flyttades stationen till Timmermansgatan. Dagens stationshus med ingång från Swedenborgsgatan är från slutet av 1980-talet.

Fatbursgatan. Spåret gick inte exakt här utan parallellt inne i nuvarande Södra station till vänster, där det fortfarande går.

Nu är vi på banan igen. Här börjar Maria Bangata som följde järnvägen, eller tvärtom, hela vägen till Hornstull.

Maria Bangata uppe till höger, bostadhus från 1980-talet till vänster. Muren är från stambanans tillkomstperiod 1858-1860.

Ånghästparken. Platsens namn är logiskt när man känner till historien.

Vi fortsätter under Ringvägen.

Efter en liten uppförsbacke kommer vi till en asfalterad väg som tidigare var en förlängning av Wollmar Yxkullsgatan. Vi korsar den…

…och fortsätter ner på andra sidan…

…till Zinkens väg.

Drakenbergsområdet nästa.

Hade vi stått på samma plats 1905 hade vi till vänster sett Stockholms stads arbetsinrättning. Byggnaderna revs på 1960-talet. Källa: Stockholmskällan, fotograf Anton Blomberg, 1903-1905.

Nästan framme vid Årstaviken. Innan överfarten gjorde tåget ett stopp vid Jakobsbergs station.

Ungefär här låg malmgården Jakobsberg. Malmgårdar var ett slags lantställen i stadens utkanter där man odlade frukt och grönsaker.

Jakobsbergs gård från 1600-talet finns idag på Skansen.

Stambanan fortsatte på en järnvägsbank över Årstaviken. I bakgrunden syns dåvarande Liljeholmsbron och till höger industrierna vid Bergsundsområdet. Källa: Utsigter i färgtryck af Sammanbindningbanan genom Stockholm och dess utsträckning till Liljeholmen, 1870.

I dag ligger Liljeholmens båtklubb och restaurang Loopen på järnvägsbankens plats.

Järnvägsbanken hade en öppningsbar svängbro på Liljeholmssidan. Fästet finns fortfarande kvar.

Karta över Södra stationsområdet 1885. Källa: Stockholmskällan.

Karta från 1909 över västra stambanans sträckning på Södermalm. Källa: Stockholmskällan.

Källor förutom historiska kartor: Stockholms järnvägar. Miljöer från förr och nu, av Hans Björkman och Gert Ekström, 2011.

Konsten att knäckas och glida vidare

Vem gillar inte salix fragilis, eller knäckepil som den också kallas? Den förekommer rikligt kring Mälaren och Stockholms vattendrag, inte minst längs Årstaviken, som inte skulle vara samma vackra promenadstråk utan de karaktäristiska träden. Knäckepilen sprider sig själv genom att låta sina grenar brytas och falla i vattnet för att segla iväg och hitta nya växtplatser. Här kommer en stilstudie.

Text och foto: Helena Larsson

Stockholms stad har hjälpt till på traven och planterat ett antal nya pilträd längs Årstaviken.

En liten skrift om högertrafik

 

Kära grannar,

I år är det femtio år sedan högertrafik infördes. För Stockholms del innebar det stora förändringar. Det kan man läsa om i en liten skrift som heter Högertrafik i Stockholm – Informationsskrift utgiven av gatunämndens kommitté för högertrafikinformation i Stockholm, utgiven 1966.

Det är ett oansenligt häfte med grönt omslag, fyllt med information om den nya trafikplanen, om enkelriktningar, huvudleder och instruktioner om dagen H, då det hela skulle ske. En stor del av skriften ägnas åt beskrivningar av hur man skulle köra för att förflytta sig i staden efter omläggningen, både i skrift och i ritningar med färdriktningspilar på trafikplatser som Tegelbacken, Odenplan och Slussen. Inbladad finns en rättelse av feltryck; maskinskriven, kopierad och skuren i remsor. Måste varit retsamt det där, med tanke på skriftens genomarbetade och korrekta stil.

Högertrafikomläggningen var ingen liten sak att genomföra. Här fick man tänka länge och noga, beslutet togs i riksdagen 1963, i Stockholm tillsatte gatunämnden en särskild organisation, högertrafikutredningen, som startade sitt arbete 1964. Många stora trafikplatser skulle byggas om, signalanläggningar och vägmärken ändras, parkeringsautomater sättas upp. Men det som är mest intressant med skriften är inte högertrafikomläggningen utan den nya trafikplan som samtidigt infördes, som berörs marginellt i häftet men som innebar stora förändringar i stadsbilden.

En påtaglig förändring var att spårvagnarna försvann. Detta nämns med ett konstaterande om att ”högertrafikarbetena i Stockholm kompliceras i hög grad av att spårvägstrafiken i staden nedlägges dagen H”. Varför lades spårvagnarna egentligen ned? För att ge plats åt bilarna förmodligen. Skeppsbron kunde till exempel få sex filer när spårvagnarna togs bort.

En annan stor förändring var bygget av Centralbron som ”öppnas till dagen H med tre syd- och tre nordgående filer. Bron kommer att förmedla den genomgående trafiken till Söderleden och södra förorterna.”. Essingeleden som redan hade öppnats provisoriskt för vänstertrafik skulle färdigställas i full bredd. Samtidigt pågick arbetet med nytt trafiksystem på Tegelbacken, som dock inte var klart utan skulle ”lösas provisoriskt” på dagen H. Gatumarkeringarna bytte färg från gult till vitt.

Det som en nutida läsare slås av är den tro på bilismen som genomsyrar hela häftet, det är ingen diskussion om saken, det är bilen som gäller. Här kommer framtiden, bort med spårvagnarna. Fotgängare nämns bara vid något enstaka tillfälle i samband med trafiksignaler, cyklister talas det över huvud taget inte om. 1966 var tidsandan positiv, alla skulle få det bra, transporter skulle gå snabbt och smidigt. Det är lätt att föreställa sig hur gatunämndens personal planerade, ritade och funderade på hur den moderna staden skulle fungera på bästa sätt. Tanken var god. Men hemskt synd det där med Centralbron. Och spårvagnarna också, tycker

Den ofrivilliga portvaktskärringen