Kategoriarkiv: Portvaktskärringen

Att tala för döva öron

2 maj 2021

Kära grannar

Undertecknad har gjort en spaning om att tala för döva öron och skulle vilja exemplifiera med några aktuella händelser.

Förra veckan cyklade jag i snö och motvind över Västerbron och kommer då upp jämsides med en joggare. Jag frågar om han skulle vilja ha vänligheten att knuffa mig lite i uppförsbacken. Först reagerar han inte, sen plockar han ut hörlurarna och säger att han inte hörde vad jag sa. Jag repeterar frågan och han bli först svarslös (som det kan bli när taffliga skämt faller platt till marken) men sen kämpar vi på sida vid sida och ondgör oss över vädret, tills vi når krönet och jag får rull, tar tag i hatten och glider iväg. Det sista jag hörde var ”Bra kämpat!”.

Nästa exempel utspelar sig också i trafiken, den här gången vid Slussen. En cyklist kör mot rött och är nära att krocka med mig. Jag trampar i fatt damen – som har stora hörlurar på huvudet och cigarett i mungipan – och frågar om hon över huvud taget såg mig. Ingen reaktion. Då pekar jag på hennes hörlurar med en ofrivilligt cirklande rörelse och frågar ”Du hör inget, va?” Då ruskar hon på huvudet. Jag vet fortfarande inte om det betydde att hon ville säga ”Jag hör inget” eller om hon svarade på min fråga. Vilket i så fall betydde att hon hade uppfattat den. Hur som helst hörde hon inget och trampade glatt vidare mot solnedgången.

Den sista händelsen ägde rum häromdagen. Jag kommer hem och ser att brevbäraren är i huset. Innanför dörren ligger två brev till en person som jag aldrig har hört talas om så jag försöker fånga brevbäraren innan han försvinner. Han är precis på väg ut genom porten när jag står några meter bakom och ropar hej, hallå så att det ekar i farstun. Han reagerar inte förrän jag vevar med armarna också. Då vänder han sig om, plockar ut hörlurarna och försöker reda ut mysteriet med de felaktiga breven. Det visar sig senare att brevbäraren var oskyldig, men det spelar ingen roll, poängen är att han inte hörde mig.

Och vad drar vi för slutsatser av detta om framtiden? Ja, ni har redan fattat och det är inga nyheter: Vi kommer att sväva omkring i våra egna ljudisolerade bubblor; i en podd, i en bok, i en låt, och kommunicera med inspelat tal och skrivna ord, allt i digital form. Ungefär som den här episteln, faktiskt.

Högaktningsfullt

Portvaktskärringen

PS: Bilden på båten har inget med texten att göra, den är bara från dagens datum.

kissträdets klagan

jag är sur

de tror att ingen ser

när de gömmer sig bakom mig 

och lättar på trycket

men jag ser dem, jag ser allt

 

jag står på slänten

vid Liljeholmskanalen

och har gjort så länge

 

det är fint här

solen går ner över cementfabriken och Gröndal

långt bort gnistrar Essingeleden

flygplan lyfter och landar från Bromma

 

de tror att ingen ser, men jag ser allt

jag ser uteliggare som sover under mig

jag ser cykeltjuvar och skräpdumpare

jag ser husklottrare och felparkerare

jag ser ostadiga nattvandrare

 

det är fint och trevligt här

men jag är sur

jag hörde om två populära kissträd i Köpenhamn

som inte överlevde försurningarna

och fick bytas ut

 

så illa är det inte här

jag lever och förökar mig

jag låter ibland mina tyngsta grenar

knäckas och falla

så att de seglar iväg och blir nya träd

 

här står jag och surnar till

ändå breder jag ut mina skyddande grenar

över allt och alla

jag är trots allt ett stolt pilträd

En liten skrift om högertrafik

 

Kära grannar,

I år är det femtio år sedan högertrafik infördes. För Stockholms del innebar det stora förändringar. Det kan man läsa om i en liten skrift som heter Högertrafik i Stockholm – Informationsskrift utgiven av gatunämndens kommitté för högertrafikinformation i Stockholm, utgiven 1966.

Det är ett oansenligt häfte med grönt omslag, fyllt med information om den nya trafikplanen, om enkelriktningar, huvudleder och instruktioner om dagen H, då det hela skulle ske. En stor del av skriften ägnas åt beskrivningar av hur man skulle köra för att förflytta sig i staden efter omläggningen, både i skrift och i ritningar med färdriktningspilar på trafikplatser som Tegelbacken, Odenplan och Slussen. Inbladad finns en rättelse av feltryck; maskinskriven, kopierad och skuren i remsor. Måste varit retsamt det där, med tanke på skriftens genomarbetade och korrekta stil.

Högertrafikomläggningen var ingen liten sak att genomföra. Här fick man tänka länge och noga, beslutet togs i riksdagen 1963, i Stockholm tillsatte gatunämnden en särskild organisation, högertrafikutredningen, som startade sitt arbete 1964. Många stora trafikplatser skulle byggas om, signalanläggningar och vägmärken ändras, parkeringsautomater sättas upp. Men det som är mest intressant med skriften är inte högertrafikomläggningen utan den nya trafikplan som samtidigt infördes, som berörs marginellt i häftet men som innebar stora förändringar i stadsbilden.

En påtaglig förändring var att spårvagnarna försvann. Detta nämns med ett konstaterande om att ”högertrafikarbetena i Stockholm kompliceras i hög grad av att spårvägstrafiken i staden nedlägges dagen H”. Varför lades spårvagnarna egentligen ned? För att ge plats åt bilarna förmodligen. Skeppsbron kunde till exempel få sex filer när spårvagnarna togs bort.

En annan stor förändring var bygget av Centralbron som ”öppnas till dagen H med tre syd- och tre nordgående filer. Bron kommer att förmedla den genomgående trafiken till Söderleden och södra förorterna.”. Essingeleden som redan hade öppnats provisoriskt för vänstertrafik skulle färdigställas i full bredd. Samtidigt pågick arbetet med nytt trafiksystem på Tegelbacken, som dock inte var klart utan skulle ”lösas provisoriskt” på dagen H. Gatumarkeringarna bytte färg från gult till vitt.

Det som en nutida läsare slås av är den tro på bilismen som genomsyrar hela häftet, det är ingen diskussion om saken, det är bilen som gäller. Här kommer framtiden, bort med spårvagnarna. Fotgängare nämns bara vid något enstaka tillfälle i samband med trafiksignaler, cyklister talas det över huvud taget inte om. 1966 var tidsandan positiv, alla skulle få det bra, transporter skulle gå snabbt och smidigt. Det är lätt att föreställa sig hur gatunämndens personal planerade, ritade och funderade på hur den moderna staden skulle fungera på bästa sätt. Tanken var god. Men hemskt synd det där med Centralbron. Och spårvagnarna också, tycker

Den ofrivilliga portvaktskärringen

 

 

Hur går ni?

http://stockholmskallan.stockholm.se/post/29571

Bild från journalfilmen Kinografen - SF 2183

Kära grannar,

Hur går ni? Går ni bra?

Ja, hur går vi allihop? Går vi på samma sätt nu som för hundra år sedan? Titta på filmen från Stockholmskällan som visar en ständig ström av fotgängare på Kornhamnstorg 1913. Jag kanske inbillar mig men jag tycker att personerna i filmen går på ett annat sätt än vi gör i dag; långa steg, svängande armar, avslappnade axlar, effektivt men samtidigt lugnt. Man kommer fram när man kommer fram, helt enkelt.

Titta på de två vännerna som dyker upp i slutet av filmen, i armkrok med hattarna på sned. Eller familjen med barnen som vänder tillbaka och går förbi den fascinerande kinografen en gång till. Tänk på Hjalmar Söderbergs och August Strindbergs huvudpersoner som går fram och tillbaka över Stockholm, vart de ska, om så till ett möte med redaktören eller till kärestan. Att gå var det reguljära transportsättet, det var bara att knata på i rejäla skodon; fotgängarna ägde gatan.

Jag vill inte romantisera över svunna tider, bara konstatera att det var ett annat gatuliv och en annan slags närvaro på Kornhamnstorg för hundra år sedan. Och mer fjädring i stegen.

Högaktingsfullt,

Den ofrivilliga portvaktskärringen

Dansk cykelkultur

Kära grannar,

Hur går det med cyklingen så här i snöiga november?  Jag hade lyckan att besöka Köpenhamn förra helgen, det var lite gråkallt men barmark och fullt med cyklister som vanligt. Jag tog tillfället i akt att studera dem lite närmare.

Nästan alla cyklister sitter upprätt på gränsen till bakåtlutade på färgglada klassiska dam- och herrcyklar. Många har en korg på styret, eller en rejäl sittbrunn till barnen framtill. De kör i kappa, rock, täckjacka, kanske mössa och handskar.

Tempot är sansat men inte långsamt. Det är liksom ingen idé att hetsa fram för vid nästa korsning är det rött ljus igen och då stannar man. Alla stannar vid rött ljus. Fotgängarna går inte heller mot rött ljus, signalerna slår om snabbt så det blir inga longörer för någon. Cyklisterna stannar även när bussen stannar vid hållplats eftersom passagerarna stiger ut i cykelbanan. En cyklist som vill stanna håller upp handen som signal. Den som vill göra vänstersväng i en stor korsning gör stopptecken och stannar på andra sidan korsningen där hon väntar på att få grönt ljus åt andra hållet.

Jag hörde inga ringklockor eller svordomar, men såg däremot några som cyklade i bredd medan de höll hand och pratade. Det funkar också, cykelbanorna är breda och många. Hurra för dansk cykelkultur.

Bästa hälsningar

Den ofrivilla portvaktskärringen

dsc_0699 dsc_0689