Alla inlägg av Helena

Bevara lövholmen

15 maj 2021. Text och foto: Helena Larsson

När ska man riva, när ska man bygga nytt? När ska man bevara och vad ska man i så fall bevara? Vem bestämmer vad som är original? När ska man frysa tiden? Vilka arkitektoniska stilar är värdefulla och vilka är mindre viktiga att spara? Det är inga enkla frågor att besvara då tidsepoker på grund av att de är just tidsepoker tenderar att ligga lagrade på varandra.

Ett praktexempel är Lövholmen i Liljeholmen, det mest centrala industriområdet i Stockholm beläget mellan Liljeholmsviken, sjön Trekanten och Södertäljevägen. Där finns industribyggnader från hela 1900-talet, inte minst ett stort område tillhörande Beckers färgindustri och det kanske mest kända Cementas depå med sina karaktäristiska silor och cementbåtar, allt beläget på attraktiva strandtomter. Där planeras nu ett nytt bostadsområde för cirka 2000 bostäder, en del insprängda mellan befintliga byggnader, andra på bekostnad av att gamla industrier rivs. Området har prospekterats under lång tid och görs så fortfarande, men har även kommit en bit på väg. Förra året revs till exempel två av Beckers 60-talsfabriker vid Lövholmsvägen.

Hemma i Hornstull tog med kameran och gjorde en runda i området. Det var en vacker dag i mitten av maj, fortfarande coronalugnt men med en förväntan i luften om att nu vänder det. Fåglarna sjöng för full hals. Solen förmörkades emellanåt av grå molnflak, det var ljummet men inga insmickrande temperaturer. Kort sagt, det var perfekt. Redaktionen fick en uppenbarelse.

Stanna tiden, allt är exakt som det ska vara just nu; gör ingenting, riv inte mer, bygg inget nytt, låt det bara vara, renovera befintliga hus varsamt om det behövs. Industriområden kan vara höjden av skönhet. Gör ett industrimuseum av hela området. Riv inte cementdepån, riv inte kolsyrefabriken, riv inte nitrolackfabriken. Låt även de halvmoderna kontoren vara kvar. Lämna kvar grushögarna på rivningstomterna. Ibland faller allt på plats och är fulländat.

 

Skriv på listan mot rivning av nitrolackfabriken: https://www.skrivunder.com/riv_inte_nitrolack?uv=35976329

Hämta inspiration från ett industrimuseum i Essen i Tyskland: http://hemmaihornstull.se/industrisemester/

Häng med på ett besök hos Cementa i Lövholmen: http://hemmaihornstull.se/sa-fungerar-cementfabriken/

 

Beckers nitrolackfabrik planeras att rivas. Men sista ordet är inte sagt.
Här låg spredfabriken och nya färgfabriken, båda revs nyligen. I bakgrunden syns nitrolackfabriken, förbandsfabriken, färgfabriken och ångpannecentralen.
Färgfabriken hotades av rivning men räddades och är i dag utställningslokal och kafé.
Förfabrikens uteservering med utsikt mot Liljeholmsviken. Till vänster förbandsfabriken och till höger nitrolackfabriken.
Smedjan och kolsyrefabriken.
Beckers gamla huvudkontor.
Ångpannecentralen.
Lövholmsgränd.
Cementas depå i Lövholmen förser hela stockholmsområdet med cement. Den ska flytta till Värtahamnen för att ge plats åt bostäder.
Cementas industrispår.
Lågmäld funkis.
Västra stambanans godsstation på dåvarande Liljeholmens station hör också till området. I bakgrunden syns Liljeholmsbron och byggnader i Marievik.
Så gör även Point Liljeholmen från 1980-talet.
Utsikt mot Hornstull.
Utsikt mot Gröndals båtklubb.

Att tala för döva öron

2 maj 2021

Kära grannar

Undertecknad har gjort en spaning om att tala för döva öron och skulle vilja exemplifiera med några aktuella händelser.

Förra veckan cyklade jag i snö och motvind över Västerbron och kommer då upp jämsides med en joggare. Jag frågar om han skulle vilja ha vänligheten att knuffa mig lite i uppförsbacken. Först reagerar han inte, sen plockar han ut hörlurarna och säger att han inte hörde vad jag sa. Jag repeterar frågan och han bli först svarslös (som det kan bli när taffliga skämt faller platt till marken) men sen kämpar vi på sida vid sida och ondgör oss över vädret, tills vi når krönet och jag får rull, tar tag i hatten och glider iväg. Det sista jag hörde var ”Bra kämpat!”.

Nästa exempel utspelar sig också i trafiken, den här gången vid Slussen. En cyklist kör mot rött och är nära att krocka med mig. Jag trampar i fatt damen – som har stora hörlurar på huvudet och cigarett i mungipan – och frågar om hon över huvud taget såg mig. Ingen reaktion. Då pekar jag på hennes hörlurar med en ofrivilligt cirklande rörelse och frågar ”Du hör inget, va?” Då ruskar hon på huvudet. Jag vet fortfarande inte om det betydde att hon ville säga ”Jag hör inget” eller om hon svarade på min fråga. Vilket i så fall betydde att hon hade uppfattat den. Hur som helst hörde hon inget och trampade glatt vidare mot solnedgången.

Den sista händelsen ägde rum häromdagen. Jag kommer hem och ser att brevbäraren är i huset. Innanför dörren ligger två brev till en person som jag aldrig har hört talas om så jag försöker fånga brevbäraren innan han försvinner. Han är precis på väg ut genom porten när jag står några meter bakom och ropar hej, hallå så att det ekar i farstun. Han reagerar inte förrän jag vevar med armarna också. Då vänder han sig om, plockar ut hörlurarna och försöker reda ut mysteriet med de felaktiga breven. Det visar sig senare att brevbäraren var oskyldig, men det spelar ingen roll, poängen är att han inte hörde mig.

Och vad drar vi för slutsatser av detta om framtiden? Ja, ni har redan fattat och det är inga nyheter: Vi kommer att sväva omkring i våra egna ljudisolerade bubblor; i en podd, i en bok, i en låt, och kommunicera med inspelat tal och skrivna ord, allt i digital form. Ungefär som den här episteln, faktiskt.

Högaktningsfullt

Portvaktskärringen

PS: Bilden på båten har inget med texten att göra, den är bara från dagens datum.

Det knoppas

6 april 2020

Stanna hemma; allt finns utanför din dörr. Du behöver bara gå ut och se dig omkring. Titta noga. Allt finns.

 

Slipgatan
Slipgatan
Pålsundsparken
Pålsundsparken
Pålsundsparken vid Långholmsgatan
Folkskolegatan
Folskolegatan
Verkstadsgatan
Bergsundsgatan
Bergsundsgatan
Bergsundsgatan
Bergsundsstrand

Cykelväder

23 feb 2020.  Foto: Helena Larsson

Dags att börja cykla igen? Men kommer du ihåg var du ställde den?

Smart transport eller skräp?


Upp som en sol, ned som en pannkaka. Hemma i Hornstull har följt några elsparkstöttingars öde vid ett cykelställ i Hornstull. Följ den rafflande utvecklingen.

12 mars på morgonen.
12 mars på kvällen.
13 mars.
14 mars på morgonen.
14 mars på kvällen.
15 mars.
16 mars.
17 mars.
18 mars.
19 mars.
20 mars.
21 mars.
22 mars.
24 mars.

kissträdets klagan

jag är sur

de tror att ingen ser

när de gömmer sig bakom mig 

och lättar på trycket

men jag ser dem, jag ser allt

 

jag står på slänten

vid Liljeholmskanalen

och har gjort så länge

 

det är fint här

solen går ner över cementfabriken och Gröndal

långt bort gnistrar Essingeleden

flygplan lyfter och landar från Bromma

 

de tror att ingen ser, men jag ser allt

jag ser uteliggare som sover under mig

jag ser cykeltjuvar och skräpdumpare

jag ser husklottrare och felparkerare

jag ser ostadiga nattvandrare

 

det är fint och trevligt här

men jag är sur

jag hörde om två populära kissträd i Köpenhamn

som inte överlevde försurningarna

och fick bytas ut

 

så illa är det inte här

jag lever och förökar mig

jag låter ibland mina tyngsta grenar

knäckas och falla

så att de seglar iväg och blir nya träd

 

här står jag och surnar till

ändå breder jag ut mina skyddande grenar

över allt och alla

jag är trots allt ett stolt pilträd

Ditlevsens Köpenhamn

Text och foto: Helena Larsson

En resa till barndomens gata

Barndomens gata av Tove Ditlevsen (1917-1976) kom ut 1948 och handlar om flickan Ester i tjugo- och trettiotalets Köpenhamn. Romanen är inte självbiografisk men är en realistisk skildring av livet på Vesterbro, där Tove Ditlevsen själv växte upp.

Enligt Ditlevsen handlar boken om miljöns, ”gatan” som hon kallar det, genomgripande påverkan på en människas karaktär och öde.  Ester längtar bort men upptäcker så småningom att det inte går att fly från den miljö som präglat henne.

Till glädje för den som vill gå i Esters fotspår finns många verkliga gator namngivna i romanen. Varför inte göra just det, åka till Köpenhamn och använda boken som en reseguide? Det är enkelt, allt som behövs är sköna skor och en karta. Ta Tove i handen och låt henne visa dig Vesterbro; även om livet ser annorlunda ut i dag finns gatorna och husen kvar.

Amerikavej

En kall söndagsmorgon skickar Esters mamma iväg henne för att i hemlighet köpa gårdagens bröd hos bagaren på Amerikavej, men hon får den nyfikna grannflickan Ellen i hasorna. Hon klarar sig ur det hela med en spirituell lögn.

Enghavevej

Hos Järn-Madsen på Enghavevej säljer Ester stulna tomflaskor.

Enghaveplads

På Enghaveplads står Ester och hennes bästa kompis Lisa och skrattar så att tårarna rinner efter att ha busat med ett butiksbiträde.

När Ditlevsen liknar ”gatan” vid en flicka som ligger på rygg över Vesterbro har hon sitt gröna och oskyldiga huvud på Enghaveplads och de lättsinniga benen utsträckta mot järnvägsstationen.

Istedgade

Sent på eftermiddagen driver Ester och Lisa omkring i trängseln bland husmödrarna på Istedgade.

Absalonsgade

När de bestämmer sig för att något spännande måste hända innan de går hem, snattar de kex och choklad i en affär på Absalonsgade. Ester vågar inte själv men är med och delar på bytet.

Istedgade

Då Esters mamma berättar vilken adress de bor på är hon snabb att tillägga att de bor på den trevliga delen av gatan, det vill säga närmare Vesterbrogade än Istedgade.

Vesterbrogade

Här bor de som luktar gott och har fina pälsar, tänker Ester när hon kommer ut på den breda, ljusa Vesterbrogade. Senare får hon jobb på ett pensionat här.

Victoriagade

Esters fastlagsrasslande hos en rik familj på Victoriagade börjar i övermod men slutar i förödmjukelse då det bara gör hennes egen fattigdom tydligare.

Dannebrogsgade

Ester går på bio med sin bror på Dannebrogsgade. Upplevelsen får henne att drömma om en annan värld.

Svendsgade

På polisstationen på Svendsgade anmäler Esters mamma den rödhåriga blottaren som skrämt livet ur Ester hela hennes barndom.

Hedebygade

Hedebygade nämns inte i boken, men det var här Tove Ditlevsen bodde som barn.

Tove Ditlevsens plads

I närheten av Hedebygade ligger ett torg uppkallat till minne av författaren.

Tove Ditlevsen är begravd på Västra kyrkogården i Köpenhamn. När hon begravdes kantades gatorna av sörjande.

Lyckligt lottad

Hemma i Hornstull har promenerat bland kolonilotterna i Tanto under Kristi himmelsfärdshelgen. Högtrycket höll i sig, trastarna sjöng, kolonisterna vände sig mot jorden och tulpanerna strävade mot himlen.

Under första världskriget förekom spontanodling på Tantoberget. Strax efter kriget anlade staden flera koloniområden på berget, i dag finns flera hundra lotter i området. Från början handlade det om mat och överlevnad, nu är det snarare ren odlingsglädje, men lyckan var nog densamma då som nu. Och utsikten är gratis.

Foto: Helena Larsson