Kära grannar,

I år är det femtio år sedan högertrafik infördes. För Stockholms del innebar det stora förändringar. Det kan man läsa om i en liten skrift som heter Högertrafik i Stockholm – Informationsskrift utgiven av gatunämndens kommitté för högertrafikinformation i Stockholm, utgiven 1966.

Det är ett oansenligt häfte med grönt omslag, fyllt med information om den nya trafikplanen, om enkelriktningar, huvudleder och instruktioner om dagen H, då det hela skulle ske. En stor del av skriften ägnas åt beskrivningar av hur man skulle köra för att förflytta sig i staden efter omläggningen, både i skrift och i ritningar med färdriktningspilar på trafikplatser som Tegelbacken, Odenplan och Slussen. Inbladad finns en rättelse av feltryck; maskinskriven, kopierad och skuren i remsor. Måste varit retsamt det där, med tanke på skriftens genomarbetade och korrekta stil.

Högertrafikomläggningen var ingen liten sak att genomföra. Här fick man tänka länge och noga, beslutet togs i riksdagen 1963, i Stockholm tillsatte gatunämnden en särskild organisation, högertrafikutredningen, som startade sitt arbete 1964. Många stora trafikplatser skulle byggas om, signalanläggningar och vägmärken ändras, parkeringsautomater sättas upp. Men det som är mest intressant med skriften är inte högertrafikomläggningen utan den nya trafikplan som samtidigt infördes, som berörs marginellt i häftet men som innebar stora förändringar i stadsbilden.

En påtaglig förändring var att spårvagnarna försvann. Detta nämns med ett konstaterande om att ”högertrafikarbetena i Stockholm kompliceras i hög grad av att spårvägstrafiken i staden nedlägges dagen H”. Varför lades spårvagnarna egentligen ned? För att ge plats åt bilarna förmodligen. Skeppsbron kunde till exempel få sex filer när spårvagnarna togs bort.

En annan stor förändring var bygget av Centralbron som ”öppnas till dagen H med tre syd- och tre nordgående filer. Bron kommer att förmedla den genomgående trafiken till Söderleden och södra förorterna.”. Essingeleden som redan hade öppnats provisoriskt för vänstertrafik skulle färdigställas i full bredd. Samtidigt pågick arbetet med nytt trafiksystem på Tegelbacken, som dock inte var klart utan skulle ”lösas provisoriskt” på dagen H. Gatumarkeringarna bytte färg från gult till vitt.

Det som en nutida läsare slås av är den tro på bilismen som genomsyrar hela häftet, det är ingen diskussion om saken, det är bilen som gäller. Här kommer framtiden, bort med spårvagnarna. Fotgängare nämns bara vid något enstaka tillfälle i samband med trafiksignaler, cyklister talas det över huvud taget inte om. 1966 var tidsandan positiv, alla skulle få det bra, transporter skulle gå snabbt och smidigt. Det är lätt att föreställa sig hur gatunämndens personal planerade, ritade och funderade på hur den moderna staden skulle fungera på bästa sätt. Tanken var god. Men hemskt synd det där med Centralbron. Och spårvagnarna också, tycker

Den ofrivilliga portvaktskärringen