Mycket har förändrats i Hornstull och Liljeholmen på senare år, men inte allt. För att en stadsdel ska kunna förnyas och växa måste det finnas en ryggrad att ta spjärn emot. Följ med på en promenad i det gamla Hornstull och Liljeholmen, med Liljeholmsbron som utgångspunkt.
Maj 2016. Text och foto: Helena Larsson
I Hornstull bor 13 893 personer, av dem tjänar 2039 personer mer än 500 000 kronor per år. Tio år tidigare var folkmängden ungefär densamma men då var det 644 personer som tjänade så mycket. Det är en ökning med elva procentenheter på tio år. För tio år sedan var lite drygt hälften av alla bostäder bostadsrätter, i dag är det ungefär 60 procent. Men den mest påtagliga förändringen i Hornstull går inte att visa i siffror, utan måste upplevas på plats. Det är alla barer, butiker, marknader och caféer som har öppnats de senaste åren. Hornstull har fått en annan atmosfär, stadsdelen har gått från trött och glåmig till modern och trendig.
Alldeles intill Hornstull ligger Liljeholmen. Där pekar siffrorna för inkomstnivåer och bostadsrätter åt samma håll som i Hornstull, men den största förändringen i Liljeholmen är folkmängden. Befolkningen har på tio år ökat från 473 till 12 618 personer. Byggföretaget JM bygger så det knakar i hela Årstadal. Nyligen stod det första 23-våningshuset klart, och fler är på gång. Planer finns att bygga så högt som 38 våningar men de idéerna har stött på patrull hos länsstyrelsen, det skulle visst störa flygets radar. Hur det än blir med antal våningar så kommer det att bli många nya hus och stora förändringar i området.
Mitt emellan Hornstull och Liljeholmen ligger Liljeholmsbron. Den har legat där sedan 1928 och sett likadan ut, förutom att en parallellbro byggdes 1954. Bron ska repareras i sommar, det är klaffarnas plattor och balkarna under dem som ska lagas, meddelar Christer Johansson, ingenjör på trafikkontoret. Liljeholmsbron är en klaffbro som numera öppnas via fjärrstyrning från Hammarbyslussen. Vattnet som flyter under bron är en del av Hammarbykanalen, en fem kilometer lång farled som förbinder Mälaren med Saltsjön, och går från Hornstull till Danvikstull. Den invigdes 1930 och var ett jätteprojekt som inkluderade fyra nya broar. Mats Collin, bro- och slussvakt i Hammarbyslussen kallar den för sjöfartens Essingeled. Under högsäsong kan runt tusen båtar åka i Hammarbykanalen under en helg.
Innan Hammarbykanalen skapades, och på tvärs mot den rent geografiskt, drogs järnvägen fram. Den var industrialismen pulsåder. Västra stambanan drogs från Södra station över Tanto, med ett första stopp på Liljeholmens station. Någon som har hört talas om Liljeholmens järnvägsstation? Nej, den framstår i dag som en hägring. Den glansfulla stambaneepoken i Liljeholmen varade i nästan sjuttio år, men avvecklades när banan drogs om.
I dag finns bara godsstationen, ett industrispår och några elstolpar kvar. Godsterminalen är en trevåningsbyggnad i rött tegel med en svängd lastbrygga där spåren en gång gick. Ovanför ingången sitter lilla riksvapnets tre kronor huggna i granit. Liljeholmsbrons södra fäste går ned ganska brutalt över lagerbyggnadens tak. På gårdsplanen med lummiga träd på ena sidan och lastbrygga på den andra står blå gastuber grupperade i väntan på leverans.
– Det är underbart här. Huurre har varit i huset sedan 1996, jag har varit med hela tiden och har suttit i fem olika rum. Det bästa var en trappa upp med utsikt mot kanalen. Vi jobbar med kylanläggningar, vi bygger och servar. ICA är vår största kund. Tidigare ägdes firman av ICA men sen köptes vi upp av Huurre som är ett finskt företag. Jag har jobbat i företaget i 33 år, säger projektledaren Göran Sundin.
Godsmagasinet inrymmer en verksamhet med många förgreningar, som alla länkar ihop med varandra på olika sätt, antingen på grund av verksamhetens natur eller av personliga kontakter. Här finns förutom Huurre hantverksjour, elektriker, transportfirma, gasolföretag, veteranbilsgarage, replokal och olika förråd. Det finns inte så många liknande småföretagshus kvar inne staden. Spindeln i nätet är Peter Olsson med firman Air Liquide.
-Jag började jobba här efter plugget 1971. Godsstationen var i bruk fram till mitten av nittiotalet. Det sista godset vi körde var Monarkcyklar, det kommer jag ihåg. Man kunde lasta direkt från godsvagn till lastbil utan att använda bryggan. På den tiden såg det annorlunda ut i omgivningarna; här fanns Stockholms fjäderfabrik, Vin & Sprits tunnlager, bilverkstäder och Stockholms ångtvätt. Marieviks galvaniseringsfabrik låg också här fast den var inte i bruk, det var gummiverkstad där istället. Med stampat jordgolv. Och så fanns det järngrossister som hade giraffkranar, berättar Peter Olsson.
När Liljeholmens station var i full gång på 1800-talet växte det fram en kåkstad kring stationen. Tydligen ansågs detta medföra så mycket problem att man inrättade ett så kallat municipalsamhälle för att få ordning och reda. De byggde också ett kommunhus, Liljeholmens municipalhus, som fortfarande står kvar. De måste varit mäkta stolta över sin kommun för det mörkgula jugendhuset med svart tak och torn är imponerande högt och pampigt, om än lite udda i omgivningarna. Planer fanns nog att fortsätta bygga i samma stil men 1913 inkorporerades Brännkyrka socken i Stockholms stad och det hela kom av sig.
Fem trappor upp utan hiss i municipalhuset bor Hans Johansson och hunden Tristan på 115 kvadratmeter med tre rum i fil. Hans kom hit 1982 som hyresgäst. För tjugo år sedan blev det bostadsrättsförening.
-Jag har trivts här från första minuten. Redan när jag sov första natten med alla möbler i en hög i mitten kände jag att det här är min våning, säger Hans Johansson.
Det är luftigt och högt i tak, möblerna är i art deco-stil, i mittenrummet står en svart flygel. Via ett serveringsrum kommer man till köket som har fönster mot Hornstull. Våningens övriga fönster har utsikt mot Årstaviken. Det hörs ett svagt brus från Liljeholmsbron men i övrigt är det tyst och stilla i lägenheten.
– Det är ett litet örnnäste, säger Hans Johansson och sträcker ut sig i Le Corbusiersoffan medan Tristan trampar runt på hans mage med valpiga tassar. Tristan är en blandning mellan chihuahua och dvärgpinscher, men ser ut som en Jack Russel. Han är döpt efter Wagneroperan Tristan och Isolde.
Hans Johansson jobbar vid Jarlaplan och åker tunnelbana till jobbet. Förr brukade han åka från Hornstulls station men nu går han för det mesta till Liljeholmen. Det har hänt mycket i området sedan han kom dit 1982, berättar han, den största skillnaden är att det är så mycket mer människor nu, det kan bli lite trångt i tunnelbanan ibland, men bortsett från det är han positiv till förtätningen och ser med nyfikenhet fram emot de nya bostadshusen i Årstadal. Stämningen i huset är jättebra, alla umgås med varandra, berättar han.
Hans Johansson spelar gärna Beethoven, Schubert och Schuman på flygeln. Och så gillar han opera, särskilt Wagner och Strauss.
– Det är något speciellt med Wagner, hans musik går bortanför här och nu. Man kan känna sig renad när man kommer ut från en Wagnerföreställning.
På senare år har han återupptagit den klassiska dansen efter ett nätt uppehåll på 28 år. Som ung dansade han många år på balettakademin, nu går han i en kurs för äldre.
– Jag kan inte göra exakt samma rörelser som när jag var ung, men det är precis lika roligt. När jag stod vid stången igen satt allting på något sätt.
Nu ska han sälja. Är det tänkt. Han ska bli sambo i Hammarby sjöstad och de har dessutom ett sommarhus i Limhamn. Det blir en bostad för mycket. Men han tycker ändå att det är en sorg att flytta.
Hans Johansson ser Liljeholmsbron från ovan, Kent Billeqvist på pråmen Egil ser den underifrån. De känner inte varandra men om de gjorde det skulle de kunna vinka.
– Det var tur och bra personkemi som gjorde att jag hamnade här. Jag skulle sälja mitt hus och råkade åka förbi och såg att båten var till salu. Det var en finsnickare som ägde båten. Vi fick bra kontakt och kom överens om en affär. Jag sålde huset, köpte en lägenhet plus båten där jag har galleri och verkstad.
Egil byggdes 1897 och gick som lastfartyg i Mälaren. Pråmar har inte någon motor utan dras av bogserbåtar. Alla båtar som hyr kajplats av Stockholms hamnar måste kunna gå för egen maskin, men om man inte har någon motor är det svårt. Därför gjordes en överenskommelse mellan Kent Billeqvist och Stockholms hamnar; han får ha pråmen här om han har utåtriktad verksamhet som vänder sig till stadens invånare. Därför finns det ett galleri med egen ingång i det före detta lastutrymmet. Kent renoverade när han tog över och satte bland annat in ett glastak över galleriet. Hur trivs han med omgivningarna?
– Det är perfekt om det inte vore för det där, säger Kent Billeqvist och pekar mot bron. Och då är det inte det estetiska han syftar på utan bullret, det hörs ett ljudligt skrammel när bilarna åker de öppningsbara klaffarna. Förhoppningsvis blir det bättre efter den kommande broreparationen. Annars tycker Kent om de lite ruffiga omgivningarna och industrikänslan på den här sidan bron. Han är också positiv till den nya bebyggelsen i Årstadal och tycker det är spännande med höghus.
Det är lugnt här, berättar Kent. Men en natt när han satt och målade kom en festprisse från andra sidan simmande över viken, klättrade upp på båten, ställde sig naken i fören och ropade till sina kompisar att hoppa i.
– Det skulle nog inte fungera att ha båt på andra sidan viken med tanke på alla nattklubbar där.
Annars är det mest måsarna som stör. Den verklighetstrogna uv som Kent har satt upp på en stolpe för att skrämma iväg fåglarna fungerar sådär. Det sitter en mås på huvudet på den.
Från pråmen Egil går vi tillbaka mot Hornstull och stannar mitt på bron. Där uppifrån har man fin utsikt över den långa palmdekorerade bryggserveringen Loopen. Men var har båtarnas bensinstation som låg där tidigare tagit vägen?
– 2010 bestämde Preem att de skulle lägga ned alla småmackar, inklusive den här. De sa att det inte var lönsamt längre, säger Pierre Håkansson som driver Loopen sedan 1975. Då var det bara en glasskiosk och en bensinponton, fortsätter han. 1991 rev jag kiosken, byggde stugan och köket och öppnade mot gatan. Nu har jag 40 anställda och öppet dagligen från 1 april till 1 oktober, från klockan elva till tio. Om vädret så tillåter.
Loopen ligger alldeles intill Liljeholmsbron på Södermalmssidan Det är en flytande restaurang med gästplatser för båtar. Vid vackert väder skiner solen rakt ned på bryggan, besökarna sitter under palmer, dricker karibisk öl och vinkar till förbipasserande båtar. Pierre Håkansson har, som han säger, tittat på bron i 41 år och sett båtar komma och gå. Det är han som ligger bakom höjdskyltarna på bron.
– Jag ledsnade på att alla seglare frågade mig hur hög bron var. Då ringde jag kapten Krokstedt, kapten Krok som jag kallade honom, på Stockholms hamnar för att höra om de inte kunde sätta upp en höjdskylt istället för ”Ankring förbjuden”. Jag ringde honom varje vår i tio år. Så fort vi har resurser, svarade han. Till slut kontaktade jag stadshuset. En vecka senare ringde kapten Krok och sa att de skulle sätta upp skyltar. Det står 14, 7 meter på dem, så det finns lite säkerhetsmarginal, berättar Pierre Håkansson.
Han gillar inte bron, den skuggar serveringen efter klockan 18, sen kommer solen fram igen vid solnedgången. Området har förändrats en del sedan han kom hit 1975. Då var det ganska skumt och mycket fyllgubbar här, berättar han, men nu har det blivit lite hippt. Det tycker han är bra. Men var kommer namnet Loopen ifrån?
– Från Kalle Sändare. Det finns en busringning där han ringer från Loopen i Varberg för att köpa borrvräk. Han är min husgud. Jag är föreståndare i Kalle Sändares Grus- och Skridskoförening. Vi har två träffar per år på Loopen då vi lyssnar på outsänt material.
Dessutom är han trummis i ett band. Det är gamla skolkamrater från Mälarhöjden som spelar rockmusik. De kallar sig Direktörerna eftersom alla har egen firma. Pierre Håkansson har precis fyllt 65 år och har, som han säger, gått ner till heltid.
– Numera gör jag tre saker här; jag sköter all bokföring, har hand om inköp och pratar skit med kunderna. Atmosfären är viktig, säger Pierre Håkansson, som själv är en del av atmosfären både i det gamla och nya Hornstull.